Archive for the ‘sociala medier’ Category

Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

juli 13, 2010

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Annonser

Love in the Time of cute

juni 4, 2010

Rubriken syftar såklart till Gabriel Garcia Marquez klassiker Love in the Time of Cholera. Kärlek är ett klassiskt tema; alltid aktuellt och förståeligt av de flesta, även idag.  Huvudpersonen, läkaren Urbino, är enligt Wikipedia  ”a herald of progress and modernization”. Framåtsträvande och modern. En kärleksfull, romantisk, progressivt tänkande läkare i kolerans tid. Det är mycket möjligt att Urbino hade bloggat om han fanns idag, och jag tror att han hade skrivit om sin intensiva kärlek och kanske till och med, när livet var för hårt mot honom, postat bilder på söta djur (vilket faktiskt är vad den här texten kommer att handla om, efter den något krystade inledningen).

Jag älskar filmer och bilder på söta djur. Jag är inte ensam, och inte först. Fredrik Strage skrev redan 2006 en text med rubriken Djurfluktare: ”Inget får störa gullpundarnas kick av att se det pluttinuttigaste djuret”. Även jag är lite beroende. Framförallt efter att jag skaffat mig en egen valp. Jag trodde att det skulle dämpa mitt behov, men har snarast ökat det. Jag har en mopsvalp sovande i knät och dessutom 14 mopsvalpar i samma korg på skärmen.

Det som fått mitt behov att explodera är Tumblr. Deras pay off är ”the easiest way to blog”, något som jag kan hålla med om. Publiceringsverktyget är verkligen absurt enkelt. Det består av sju knappar: Text, Photo, Quote, Link, Chat, Audio och Video. Vill jag publicera en bild, trycker jag på Photo, skriver en liten rad, och bifogar bilden. Bilden lägger sig då på plats, får rätt typsnitt etc. (Pratbloggen körs med WordPress, som har många andra kvaliteter).  Samma sak gäller video, text etc. Jag använder Tumblr som en personlig blogg, en blandning av foton, videor jag gillar, kortare inlägg, länkdelning etc.

Men, det finaste av allt, är att den har en funktion som liknar Twitter. Jag kan alltså ”följa” andra bloggar (typ som RSS) fast jag får upp hela inläggen, med bilder och allt direkt i min startsida. Inläggen av de personer jag följer ligger även, precis som på Twitter, i kronologisk ordning, och försvinner ”nedåt” när nya inlägg publiceras. Ser jag ett inlägg jag gillar, kan jag sedan ”Reblogga” det genom en enkel knapptryckning, likt en Retweet på Twitter.  Det är just möjligheten att på ett enkelt sätt kunna följa andra bloggar som gjort mig till en Gullpundare. Jag följer A Place to Love Dogs, The Pursuit of Happiness (som bara handlar om glada, söta saker), Super Cute, Cute Animals etc.

Kalla det korkat, opium för folket, eskapism eller vad ni vill, men efter en periods intensivt skrivande finns det få saker som är så avslappnande som att säga ”åååhhhh vad sööööt” om ännu en goldenvalp i en balja vatten.

ÅÅhhhhhh, så sööööt

En oväntat äventyrlig Milanomässa 2010

april 23, 2010

Mitt besök på Milanomässan, eller Il Salone Internazionale Del Mobile Di Milano som mässan heter på italienska, blev ett oväntat äventyr. En isländsk vulkan med ett oihågkomligt namn vaknade arg från en lång sömn mitt under Milano Design Week och började spruta aska och allt annat möjligt i luften. Askmolnen spred sig snabbt över kontinenten, paralyserade den europeiska flygtrafiken i flera dagar och strandade 8 miljoner resenärer enbart i Europa. Igår kväll var jag fortfarande fast i Italien, i väntan på att kunna flyga hem till Stockholm 4 dagar senare än planerat.

Med epikureisk inställning – ”det är onödigt och dumt att oroa sig för saker som man själv inte kan påverka” – har jag plockat fram min dator och arbetar från den inofficiella Prat PR-filialen på den italienska Rivieran. Jag som alltid har varit nyfiken på teknologi, kan fortsätta jobba från andra sidan Europa som om ingenting har hänt. Skype-möten med min chef, mejlkonversationer med kunder och kollegor har gjort det möjligt att vara effektiv och välplanerad även i ett sådant kaos. Och plötsligt inser jag att jag ÄLSKAR teknologin. Jag tänker på alla smarta människor som har uppfunnit den teknik vi idag inte kan tänka oss att leva utan, och hoppas att de fortsätter överraska oss med nya tekniska lösningar för att göra vårt liv enklare och oss mer mobila och flexibla.

Ett bra exempel på ett företag som snabbt har använt teknologin för att förenkla vårt liv, i detta fall vid en kaotisk och oväntad händelse som ett vulkanutbrott, kommer från Lonely Planet som valde att erbjuda alla strandsatta resenärer i Europa sina guider via Itune app store, helt kostnadsfritt. Läs mer här om detta sympatiska initiativ här.  Smart tänkt av Lonely Planet!

Jag följer i realtid alla twitteruppdateringar från olika flygbolag (Ryanair och Easyjet är de duktigaste på att kommunicera via twitter om flygtrafikens uppdateringar), och blir glad för att jag har en stor tillit till teknologin – även nu när naturen har vunnit matchen mot teknologin.

Inspiration från Milanomässan publiceras inom kort!

Sociala medier och cash – Social+Cash

april 6, 2010

För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.

Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.

Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.

Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.

Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.

Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.

Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.

Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.

En hit är fortfarande en hit i Casablanca

december 16, 2009

Differentiering. Det ordet har man hört i samband med Internet både en och två gånger under de senaste åren. Enligt mängder av teoretiker bidrar den mängd av information och tjänster tillgängliga på Internet till att vi nischar oss mer och mer. Eftersom vi kan få tag i allting kommer vi naturligtvis att anstränga för att få tag på det. The Long Tail berättade för oss att ”our culture and economy is increasingly shifting away from a focus on a relatively small number of ”hits” (mainstream products and markets) at the head of the demand curve and toward a huge number of niches in the tail.”

Visst! Alla gillar olika saker nu för tiden. Nej, så är det ju inte.

I artikeln ”A world of hits” i The Economist berättar man att många företag, tvärtemot the long tail, snarare lägger alla sina ägg i en korg och satsar multum på EN produkt. Alla vill göra en ”New Moon”, en ”The Lost Symbol” eller en Transformers. 5% av Spotifys låtar står för drygt 80% av alla spelningar, den brittiska musiktjänsten We7 har märkt liknande tendenser. Endast 22% av deras drygt 4 miljoner låtar spelas under en genomsnittlig vecka. I Storbritannien ökade intäkterna från de tio bäst säljande böckerna från $ 3,4 miljoner till 6 miljoner mellan 1998 0ch 2008.

Det finns uppenbarligen ett skriande behov av att konsumera samma populärkulturella produkter. Det sägs att alla i Sverige såg på Hyland, nu ser alla i världen på Kate, Sawyer, Sayid och Jack. Valfrihet ger ångest. Ställd inför för många val vill man att någon tar en i handen och försäkrar en att det jag väljer att konsumera, det är riktigt bra. Det är fler än dig som gillar det! Kom igen! Vi ser ett avsnitt av Vänner till! Validera min smak, snälla!

Detta verkar vara minst lika sant i Sverige som någon annanstans. Men det blir än mer intressant när man fokuserar på TV-mediet. TV är inte valfrihet brukar det heta.”Varför ska någon bestämma när, hur vad, jag ska titta på?”. TV6, Kanal 5, SVT mfl. har startat välbesökta Play-tjänster där tittarna själva väljer när de vill konsumera. Konsumenterna ber om valfrihet, säger Hej då till TV-tablå och vill konsumera på sina villkor.

Men så händer det. Varje fredag varje år. På spåret ses av 1,9 miljoner människor och Idol av 1,8. De mest sedda programmen i Sverige har koncept som spelar, i princip uteslutande, på direkthet och deltagande (deltagande konsumenter emellan, inte web 2.0). Min bror och hans vänner sitter varje fredag och dricker öl framför på Spåret. De är mellan 22 och 24 år gamla, mitt i målgruppen för ny teknik, play-tjänster och de som ska skrika efter valfrihet. De gör det visserligen med glimten i ögat, men de sitter och gissar, sjunger med och ironi-skrattar. Ett tydligt brott mot allt vad valfrihet heter.

Börjar vi uppskatta valfrihet till den grad att vi, så fort vi uppnått maximal valfrihet, väljer att bortse från den. Jag väljer att inte välja? Jag väljer inte, därför är jag?

@IHannes82

oktober 22, 2009

Disruptive Medias Really Realtime Conference som hölls i tisdags (den 20 oktober) uppkom en debatt om Vem man är på Twitter? En panel bestående av representanter från Tre, Dramaten, Thomas Cook och Viasat samlades under parollen ”Better business communication through realtime social media”. På scen befann sig alltså representater för företag som arbetar intensivt med sin närvaro i sociala medier.

En av de första diskussionerna som kom upp handlade om man som kund ville bli ”vän” med ett företag? Vare sig det är på Facebook, Twitter eller annat finns det idag tvivel om HUR man faktiskt ska attrahera ”followers”, ”fans” eller ”vänner”. Vad kan företaget tillföra vänskapen? Vad ska man som företag skriva om? Mona Wallin från Dramaten uttryckte det bra: ”En del i att vara vän är att dela med sig av det man gör”. Enligt denna paroll borde det alltså vara ok att skriva om lite allt möjligt – relationen företag/kund stärks av konversationen!

Nästa stora fråga berörde ämnet VEM man är på Twitter? Är man sig själv eller sitt företag? Flera av medlemmarna i panelen twittrar både för sitt företag och sig själva? Hur blir då relationen till ens ”followers” när man stängidgt växlar mellan privat och företag? Panelen verkade övertygad om att det finns en skillnad på ens företagsperona och ens privata dito. @dramaten och @monawallin är ett bra exempel (jag gillade verkligen Mona). Hon lyckas med att personliggöra Dramaten genom @dramaten, men går inte över gränsen till att bli @monawallin. Snarare anser jag att @dramaten stärks av Monas ”privata” twittrande.

Nu blir det riktigt meta: Hur gör man då om ens twitterperson blivit ens ”företagperson”? Flera svenska privata twittrare ligger runt 2000 followers och de är där som sig själva. Deras privata konto har blivit deras varumärke, deras företagpersona om man så vill. Hur gör man då om man vill privatisera sig, uttrycka ”egna” åsikter och skriva flamisgare än vad som stämmer in med ens twitterpersona?

Ett enkelt sätt är att helt enkelt skapa ett låst konto där du måste godkänna de som följer dig. Jag vet flera som gör detta.

Men! Under de senaste dagarna har jag sett ett tredje sätt: att skapa ett konto med samma namn som ditt eget och lägga till ett ”i” framför, ett I som i engelskans jag. I:et blir en markering av att det är ”jag” och inte ”varumärket” som skriver. Det blir mer av, den numera klassiska och omdebatterade, ”vad åt du till frukost”-tweeten. Hittills har jag bara sett fåtalet exempel på detta, men jag undrar om det kommer slå igenom? På ett sätt tycker jag att charmen med Twitter är just balansgången mellan det personliga och det företagsmässiga, det privata och det offentliga, det diskbänksrealistiska och det pretentiösa.

Jag följer utveklingen med spänning. Om ni hittar fler exempel på ”I”-konton hör gärna av er, här eller på @pratpr.

I Claudius - @Claudius personligare twitterkonto

I Claudius - @Claudius personligare twitterkonto

Valet 2010: Sociala vs traditionella medier

oktober 21, 2009
Olika plattformar för social mediekontakt

Olika plattformar för social mediekontakt

I måndags kväll arrangerade Svenska PR-företagen en debatt på Pressklubben i Stockholm om hur det nya medielandskapet och hotet om tidningsdöden kommer påverka journalistiken och pr-branschen. I panelen satt Anna Serner från TU, Niklas Svensson från TV4 som driver politikerbloggen, Rolf van den Brink, bloggare och journalist och Gabriella Finnborg, pr-konsult och vd för Prat PR.

En av flera frågor från moderator Åse Lidbeck handlade om bloggarnas betydelse ”Är den tredje statsmakten på väg att spela ut sin roll, och vad har det för betydelse för demokratin?” Panelens åsikter ventilerades och vi var inte helt överens, mer än i frågan om bloggarnas betydelse för utgången av valet i Sverige 2010. Här var panelen enig om att sociala medier inte kommer att få samma betydelse som i USA. Barack Obamas valseger blev helt klart ett genombrott för sociala medier, ”Obama har gett sociala medier en högre röst”.  Obamas twittrande gav sociala medier ett ansikte utåt just därför att det uppmärksammades rejält i gammelmedia.

Trenden visar att det blir allt viktigare med sociala medier och i takt med allt fler användare får det en ökad roll. Jag är dock övertygad om att de traditionella medierna fortfarande kommer att ha en avgörande betydelse för valet 2010 när det gäller vilket parti man ska rösta på. De svenska politiska partierna har imponerats av Obamas kampanj och inför det svenska riksdagsvalet kommer de att satsa på allt från bloggar till YouTube och sociala nätverk för att föra ut sina budskap. Och det är bra. Debatten behöver föras i flera forum, både i den digitala och i den fysiska världen. Sociala medier kommer definitiv att spela en roll, inte minst därför att journalister använder det för sin research och informationsspridning. Hälften av Sveriges journalister twittrar, men andelen twittrande svenskar är fortfarande lågt, ca 70 000. Detta kan jämföras med Aftonbladet.se som har 3,8 miljoner unika webbläsare per vecka.

Och om man betraktar Internet som ett forum, ett enda socialt media, så kommer vi definitivt att se mer opinionspåverkan den vägen. Här har redan enfrågepartier som Piratpartiet visat på framgångar. En viktig fördel med Internet är just den direkta interaktiviteten. Det saknar traditionella medier (Radio, TV och tidningar).  Att engagera handlar om att göra budskap tydliga, att hitta den där rätta känslan som får folk att själva vilja sprida budskap vidare eller själva trycka upp kampanjaffischer. Så länge politikerna kör med samma retorik och kampanjer, applicerat i nya kanaler kommer vi inte se någon Obama-effekt i Sverige.

Så även om de svenska partiernas valstrateger har varit på träningsläger i USA för att lära av Obamas kampanjexperter så är jag övertygad om att väljarna slutligen lägger sin röst på vad de ser och hör på TV eller vad de läser om i tidningarna. Journalisternas roll som tredje statsmakt kommer fortfarande att ha en starkt avgörande betydelse för valets utgång. Men i framtiden kommer fajten att bli tuffare.

Stjärnkonsulternas marknad?

oktober 21, 2009

PR-branschen har inte lika många ”stjärnor” som reklambranschen. Jag tror mig veta att så varit fallet under en längre tid (jag måste tillägga att jag är relativt nybakad som konsult). Reklambranschen är bättre på att födda stjärnkreatörer. Den där kreatören som ensam kan locka till sig mängder av kunder. En enkel googlesökning ger mängder av träffar och alla syftar till reklamare.

Visserligen har det alltid funnits stjärnkonsulter även inom PR. Tänk Jerry Bergström, Peje Emilsson eller Anders Halvarsson. Skillnaden är dock att det, rätta mig om jag har fel, känns som om dessa blir bedömda lika mycket utifrån parametrarna affärsmannaskap och förmåga att skapa och sedan driva ett framgångsrikt företag. Lite mer klassiskt manligt ryggdunkande liksom.

Jag tycker mig däremot märka en skillnad på senare tid. Jag skulle vilja spåra ändringen i stort sett enkom till Social Medier. Här finns (äntligen?) en arena för PR/kommunikation/sociala medier/strategi(what have you)-konsulter att synas mer påtagligt. Vägen från konsult till konsument krymper markant och de råd som ges får mer direkt(eller i alla fall synlig) effekt. Framförallt blir konsulterna SYNLIGA. Konsulterna har tagit steget från backstage ut på arenan. De blir enklare att se huruvida de var bra. Råd som ges kan mer ofta än förut spåras till hur ett företag/organisation/person/ beter sig och för sig i de sociala medierna. Korrelationen råd/action blir mer synlig för alla. Jag gillar det, bort från Hokus Pokus, Hysch Hysch, Puppet Master, Spinn, Fad King etc. Transparens är ett ord på de flestas läppar, och det bör väl gälla PR-branschen likväl som de företag vi konsultar för?

Det är, i synnerhet eftersom vår bransch i stor sett saknar gemensamma mätmetoder, svårare inom PR än reklam att se direkt samband mellan en enskild konsults arbete och ett lyckat arbete. Men, det blir lite enklare när det kommer till konsulter som arbetar och intresserar sig för sociala medier.

Johan Hedberg, Brit Stakston, Niklas Strandh, Jerry Silfver, Judith Wolst. Listan kan göras längre på ”PR”-konsulter som antingen rekryterats på grund av sitt eget varumärke inom SoMe eller stärkt sin egen byrås varumärke genom det samma. Johan Hedbergs Early October köptes upp av Springtime, Niklas Strandh lierade (?) sig med JMW, Jerry Silfwer är Dr. Spinn, Judith Wolst är Online PR och Brit Staktson är ”Fröken transperens” (Citat från Realconf).

Det ska bli mycket intressant att se vad detta får för konsekvenser för byråerna och branschen i stort. Är vi på väg mot ett ökat kringhoppande? Kommer konsulter stanna än kortare på respektive byrå? Kommer konsulternas varumärken bli större än byråernas? Vad tror ni? Diskutera med oss här eller på twitter.com/pratpr.

Edward Bernays - innan sociala medier

Edward Bernays - innan sociala medier

Twestivalbesökare anfallna av facebook-flashmob

september 18, 2009

I förra veckan hölls evenemanget Twestival över hela världen. Jag har redan skrivit om det en gång och ska därför inte tjata. Det jag däremot vill skriva om är ett intressant exempel på hur bloggande, om det är välskrivet, tajmat och roligt, kan få sig en rejäl skjuts av twitter och Facebook. Inget nytt, men tydliga exempel är alltid bra.

Våra kollegor på Porter Novelli’s Londonkontor var även de drivande i arrangemanget av LDNTwestival. Under kvällen som LDNTwestival gick av stapeln skrev Jon Bridgen ett inlägg om hur besökarna av kvällens twestival blivit påhoppade av en Flashmob bestående av arga facebookanghängare. Inlägget är faktistk roligt och bra skrivet, trots att det låter liet väl ”webb 2.0-människor skrattar åt interna saker och nördar ner sig”-aktigt. Totalt påhittat, osannolikt men lyckades fånga många karakteristika som utmärker Twtiter-folk och Facebook-folk.

Jons blogg The Oracle Speaks är ny, bara ett par veckor gammal. Trots detta fick inlägget om slagsmålet  2500 träffar innan lunch samma dag det publicerades. Idag, en vecka senare har 4500 personer klickat på inlägget. Vad var då hemligheten bakom framgången?

1. Timing – inlägget kom samtidigt som LDNTwestival höll på. Alla som var på evenemanget kollade självklart upp vad som skrivits om det under tiden, och efter att det var klart vilket gjorde att taggarna ”LDNTwestival”, twitter och Facebook självklart drog en del trafik.

2. Hashtaggen #ldntwestival var populär under tiden. Jon la självklart till hashtaggen när han twittrade ut sitt inlägg.

3. Populära twittrare och bloggare länkade. Eftersom LDNTwestival var besökt av många inflytelserika twittrare och bloggare spred sig ordet om inlägget som en löpeld.

4. Kreativ höjd. Inlägget är roligt, driver med många av de karkateristika som kännetecknar twitter-communityn och spelar även på en rolig (och existerande) tanke om en viss antagonism mellan de som föredrar Twitter och de som föredrar Facebook.

Några enkla konkreta tips. Inget nytt eller revolutionerande, men som sagt är det alltid bra med riktiga, down to IRL-exempel (?).