Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Ny hemsida – bloggen flyttar

september 30, 2010

Kära läsare.

Prat PR har idag fått en ny hemsida och således även en ny blogg. Innehållet är det samma liksom ämnena som avhandlas. Det enda nya är utseendet och att vi ska satsa på att uppdatera bloggen lite oftare.

Klicka här för att komma till den nya bloggen.

Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

juli 13, 2010

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Almedalen sett utifrån

juli 9, 2010

I år är vi inte i Visby för att bevaka Almedalsveckan. Vi har fullt upp på kontoret och har därför valt att bevaka lobbyistveckan från Stockholm. Tack vare en bra medierapportering från bransch- och dagspress, TV och radio lyckas vi ha bra koll på allt som händer på ön.

Varje år ökar antalet medier på plats, såsom antalet lobbyister. Bruset blir större och större för varje år, och även de företag som inte är direkt inblandade i de politiska beslutsprocesserna, har börjat närvara i Visby. I takt med det blir det svårare att få uppmärksamhet och nå ut med sitt budskap. Att ha ett tydligt och välpaketerat budskap räcker inte längre, man måste sticka ut på något sätt – och ja, ofta lyckas man med det genom provokation.

Min personliga lista på vad som har fångat min uppmärksamhet är än så länge:

1. Debatten om bordellen i Visby – idén att bygga en bordell i centrala Visby för att få upp ögonen mot sexköp är rätt bra, men är det rätt att skattebetalarna finansierar statlig opinionsbildning?

2. Gudrun Schymans pengabål – att elda upp 100 000 kronor framför publik ger naturligtvis uppmärksamhet, även utomlands. Hade det inte varit bättre att lura publiken genom att elda upp sedelkopior och skänka pengarna till att kvinnoentreprenörskap?

3. Littorins avgång och skäll mot medierna – att svenska medier börjat använda ”fula metoder” för att få ut den minsta lilla nyhet om en offentlig persons privatliv känns obehagligt. Den brittiska skvallerpressens smaklösa arbetssätt borde inte förekomma i svensk journalistik.

Littorin på presskonferens i Visby

Att provocera ger uppmärksamhet, men det viktiga är att kunna starta och föra debatten vidare på ett konstruktivt sätt. Ju fler aktörer som tävlar för att få uppmärksamhet, desto mer kommer provokationen att användas för att nå genom bruset. Men provokation är en konst, och inte alla är konstnärer.

Skyltuppsättning på Sveavägen

juni 3, 2010

Prat PR sätter upp skylt mot Sveavägen

Idag har vi satt upp en PRAT-skylt på fasaden i hörnet Sveavägen/Kungstensgatan i Stockholm och det känns fantastiskt roligt. Det är som en milstolpe i vår 10-åriga historia. Skylten kommer upp nästan på dagen tio år efter att Firman Prat bildades. Man brukar prata om att ett företags kultur sitter i väggarna, det begreppet har vi härmed tagit till sin spets,  det är inte bara företagskulturen som sitter där. Det gör också vår logotype.

JMK-dagen – vad gör en pr-konsult och hur fick du jobb?

mars 16, 2010

I onsdags gick JMK-dagen av stapeln, och jag och min kollega Eric fanns på plats för att representera Svenska PR-företagen. Dagen bjöd på många intressanta konversationer med studenter som kom fram och pratade med oss – och de vanligaste frågorna var: Vad gör en pr-konsult och Hur fick du jobb?

Studenterna fick även nöjet att lyssna till en del olika föreläsningar, där bland annat min kollega Hannes Hultcrantz som pratade om nätverkande, men även berättade en del om hur arbetet som pr-konsult kan se ut en vanlig dag på jobbet.  Även Hill & Knowlton, Metro, DIK och Sveriges Radio fanns på plats.

Majoriteten av de studenter vi pratade med läste Medie- och kommunikationsvetenskap, och de allra flesta saknade någon form av praktik eller praktiska övningar med riktiga case i sin utbildning och var därför mycket intresserade av att veta hur det är att arbeta som pr-konsult. Det verkar alltså finnas ett stort intresse av PR som yrke, men att kännedomen om vad vi faktiskt gör en vanlig dag på jobbet är ganska låg. Det kändes därför jätteroligt att vara där och ge vår syn på saken!

Under dagen delade vi ut en hel del information om Svenska PR-företagen, och tipsade studenterna om att gå in och läsa på om vilka byråer som finns inom nätverket – så jag tror att vi kan vänta oss en hel del praktik- och jobbansökningar från studenter framöver.

Johanna Westin
Projektledarassistent

Eric Danielsson och jag på JMK-dagen

Kan den här lyktstolpen…?

februari 12, 2010

En lyktstolpsfeber har brutit ut på Facebook. Under veckan har jag sett vän efter vän bli fan av olika sidor dedikerade till lyktstolpar. What gives?

Det började med att en fan page som heter ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” startades. Målet med den sidan är ganska uppenbart. I skrivande stund har sidan 100 784 fans. Det är en ökning med 784 stycken sedan i natt! Mona Sahlin har idag 4 200 fans så lyktstolpen lyckades alltså. Det är till och med så att när man söker på Mona Sahlin på Facebook kommer hennes officiella fan page upp som tredje resultat efter just lyktstolpen och sidan ”Mona Sahlin som stadsminister – Nej Tack!”.

Sidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” har resulterat i en lyktstolpsfrenzy. En sökning på ”Kan den här lyktstolpen” resulterar i följande sidor och grupper: ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än den andra lyktstolpen” (2234 fans), ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än en soptunna” (48 fans), ”Kan den här katten få fler fans än den här lyktstolpen” (51 medlemmar). Raddan fortsätter ända ner till gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Fredrik Reinfeldt?” med 53 medlemmar. En rolig detalj är att i princip alla sidor har samma lyktstolpe som symbol, förutom den som handlar om Reinfeldt. Kan det vara orsaken till den sidans  bristande popularitet?

Jag tror att det finns en del enkla orsaker till att sidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” faktiskt har lyckats.

Humor: jag tycker inte att det är  jättekul, men det är lättsamt och skojfriskt till skillnad från Sahlins fan page.

Ställningstagande, eller snarare brist på det: att blir ett fan av Mona Sahlin sänder en tydlig signal om ens politiska preferenser och känns rätt ”tungt”, medan att bli ett fan av ”kan den den här lyktstolpen…” är lättsamt och inte visar vad du röstar på. Man kan säkert bli ett fan av sidan mest ”för att”, även om man faktiskt röstar socialdemokratiskt och på Sahlin.

Skötsel: ”Kan den här lyktstolpen…” är kontinuerligt uppdaterad, den innehåller omröstningar, glada tillrop och en ”kom igen nu gör vi det tillsammans”-känsla, vilket troligen attraherar.

Jag har inte blivit ett fan av vare sig lyktstolpen eller Sahlin, men jag kommer att följa kampen.

Lyktstolpen for president?

Update: Efter att detta skrevs hade @mlfnk vänligheten att upplysa mig om att att sidan ”Can this Onion ring get more fans than Justin Bieber” tydligen var sidan som fick bollen i rullning. Eller som @mlfnk säger ”själva genesis till sidor av den typen av sidor”. Tack Martin!

PR-byråernas storhetstid är över?

december 10, 2009

Någon mer än jag som kände sig lite trampad på tårna av ledaren i City måndagen den 7 december?

Under rubriken ”PR-byråernas årtionde går mot sitt slut” beklagar sig chef red Stefan Sjödin över hur jobbigt det är när företag genom PR-byråer uppvaktar redaktionen med budbärare som bjuder på frukost, alkohol och julbordstillbehör.Visst kan det vara jobbigt att bli avbruten på jobbet, men ledaren ger uttryck för en syn på PR-konsulter och det vi gör som känns främmande.

Som PR-konsult (med mer än 15 års erfarenhet som journalist) känner jag inte igen mig i beskrivningen att vi PR-konsulter ägnar oss åt att ”skyffla in skiten på redaktionerna” som det står i Sjödins ledare (går inte att länka direkt till ledaren). Det vi gör är att hjälpa företagen nyhetsvärdera och därefter presentera nyheten till media vars läsare är målgrupp för, och troligen intresserade av, nyheter inom t.ex. kommunikationslösningar, dryck och livsmedel.

Samtidigt ägnar sig Stockholm City som det ser ut i första hand åt att sälja annonsplats. Dagens City 10 december har 27 sidor annonser av totalt 47 sidor.

Utöver det gör City uppenbarligen det som vi på PR-byråer enligt Sjödin vill: smygreklam i redaktionell text (dvs. hyllar sådana produkter som redaktionen själva tycker att det är ok att lyfta upp i positiv dager på redaktionell plats) för bland annat en växande hamburgerkedja, en stor eventlokal, en småskalig chokladtillverkare plus att medarbetare tipsar om sina personliga favoriter bland helgens nöjesutbud i stan. Redan på första sidan visar City redaktionella bilder på skivor, parfym och dricksglas. Även de flesta recensionerna är positiva (men på sidan 38 finns faktiskt en kritisk recension av ett dataspel).

Är innehållet i dagens City verkligen ett tecken på att PR-byråernas storhetstid snart är över? Jag tycker snarare att det ser ut som bevis för att den goda journalistiken inte riktigt får plats i gratistidningar. City har ambitionen att erbjuda bra journalistik, men det blir mest gratisreklam för kulturkonsumtion (det mesta säkert initierat av PR-byråer). Och i stället för att visa intresse för sina annonsörers verksamheter och nyhetsvärdera deras produkter (trots att de kommer med bud från PR-byråer) ur läsarnas synvinkel fortsätter man att skyffla ut skit från redaktionerna. PR-byråernas storhetstid verkar vara nu, åtminstone om man ser till innehållet i City.

Jag hoppas verkligen att City tog emot den senapsnyhet som en PR-konsult skickade från ”ett välkänt” företag och att man presenterar ett stort test nästa vecka av alla vinterns senapsnyheter inför jul. För att hitta en ny, kul senap som passar på julbordet är verkligen en av årets största utmaningar för mig (och kanske fler City-läsare).

Eva Brodin Kjeller
PR-konsult