MyWebwill – bloggdöd?

MyWebwill.se är en ny tjänst som hanterar ens virtuella liv efter ens ”verkliga” död, eller som grundarna själva säger ”Med den nya tjänsten Webwill kan du ta kontroll över ditt liv på nätet efter döden.” Enkelt sagt skapar man själv, innan sin död, ett testamente för hur ens bloggar, facebook-konton, datingprofiler etc. ska hanteras efter det att man gått bort. Tjänsten kommer att lanseras om några veckor, först i Sverige och sedan i utvalda länder internationellt. Företaget började som ett examensprojekt på Beckmans.

Jag tycker att det är ett bra initiativ, framför allt håller jag med Lisa Granberg, en av grundarna, att det behövs en bredare debatt kring vad vi lämnar efter oss i den digitala världen efter att vi lämnat den jordliga. Själv önskar hon att hennes bilder på Flickr kommer att finnas kvar eftersom de endast finns där och inte i något album. Jag håller med i stort, men tror att tjänsten enklare appliceras på tänster som facebook, lunarstorm, Match.com eller dylika. Med dessa tjänster skapar du digital version av din IRL-persona. Avatarerna implicerar att det finns någon levande människa som uppdaterar och konverserar. Den konstanta referenten till en ”verklig” person blir antagligen fruktansvärt sorgfylld efter en närståendes bortgång, att konstant bli påmind om den digitala kopian och dess icke-existerande fysiska persona måste slita upp sår.

Men bloggar? Jag vill att bloggar ska finnas kvar. De är mer en idébank, bok, textsamling etc. än en faktiskt digital återspegling av en faktiskt person. Som jag diskuterat förut måste väl bloggar räknas in vårt framtida kulturarv (det som Kungliga Biblioteket vill samla i fysisk form). Vad hände om alla väljer att radera sina bloggar efter sin död? Tomt.

Det finns visserligen vissa bloggar jag inte skulle vilja lämna efter mig, som jag inte skulle vilja ha som mitt arv till efterkommande rent kvalitetsmässigt alltså (inga nämnda, ingen påhoppad), på samma sätt som jag inte skulle vilja att Kanalkungens hemlighet skulle bli mitt legacy.

Prisvärt och bra, dyrt och dåligt?

För en tid sedan satt jag och några kollegor och pratade om matpriser. Det visade sig att flera av oss inte hade en aning om vad saker och ting i mataffären kostar, vi kom fram till att vi köpte vad vi ville oavsett priset. Vi kom också fram till att Coop var dyrt jämfört med andra matkedjor, detta baserat på att vi till och från trots allt kikade på kvittots slutsumma när vi kom hem med våra matkassar. Coop verkar ha over heard vårt lunchsamtal ehuru de sedan en tid försöker plocka bort dyra leverantörer från sina hyllor. Förra året fick Saltå Kvarn sig en duvning med hänvisning till deras priser. Att Saltå i möjligaste mån tar fram varor som är ekologiskt odlade och i stort tar ett enormt miljöansvar ligger helt i linje med Coops egna mantran verkar ha gått förbi de bistra förhandlarna.

Nu är det Leksandsbröds tur. Detta av så många svenskar uppskattade urbröd av knäckekaraktär säljs inte längre i Coops butiker i Stockholm, Gävle och Mälardalen. Det på grund av att Leksandsbröd inte kan prispressa på det sätt Coop önskar, Coop kräver prissänkning, Leksandsbröd varken kan eller vill , alltså åker de ut. Värt att notera är att Leksandsbröd liksom Saltå jobbar mot en tillsatsfri produktion, något de nu har lyckats med. Naturlighet och frihet från tillsatser kostar, billigast är sällan bäst, lite dyrare är inte alltid snobbism eller humbug. Eller vad tycker du?

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen, kanske står vi till slut och väljer bland den enda, billiga sorten bröd som finns tillgängligt i matbutiken. Eller så odlar vi vårt eget råg och gräddar vårt eget knäckebröd vid hemmets härd, naturligt, gott och billigt. Fast knäckeröd är enligt mig inte särskillt dyrt i butiken heller, varken hos Coop eller någon annanstans, ett kilo smågodis kostar mer.

And so it begins…

2010. Fattar ni hur framtida det är? I Tillbaka till framtiden del II åker de till 2015. Då finns flygbilar, hologram och minpizzor som blir stora på sekunder i mikrovågsugnen. Det är fem år dit. I Flykten från New York är året 1997. Då är Manhattan ett fängelse, med mördare, gäng och massor, massor av rök. Det var 12 år sedan.

Och vart lämnar det oss? I framtiden? Ja. Framtiden är nu, Du sköna nya värld etc.

Jag tror att 2010 kommer att vara ett av de mest spännande åren på länge rent kommunikationsmässigt. Vi kommer att få se politiker efter politiker kommunicera med väljare, vi kommer att få se parti efter parti försöka kommunicera med sina väljare och alla kommer att vilja plocka upp stafettpinnen efter Obama. Jag hoppas att vi kommer att få se en av de största omdaningarna av kampanjtänk (stryks ordet helt, rent begreppsmässigt?) i modern historia. (Läs Brit Stakstons fina inlägg om detta här).

Eller är det snarare en av de största tillbakagångarna? Tillbaka till gräsrötterna, tillbaka till dialog, kommunikation, demokrati? Valet 2010 kommer, i alla fall för mig, att bli det mest spännande att följa under min livstid (tänk på att jag inte är så gammal). Mitt första val som professionell (?) kommunikatör. Jag är ingen politiker, jag har dålig koll på beslutsprocesser, men rent kommunikativt. Oj, oj, oj.

Hur kommer tidningar att ta betalt? Blir det Murdoch eller The Daily Beast som går vinnande ur striden? Vad händer med Radiotjänsts beslut att betalningskravet på TV-licens ska vara ”teknikneutralt”, framförallt med tanke på de nya mobila applikationer som SVT och TV4 lanserat för sina Play-tjänster. Hur kommer vi som PR-konsulter att agera i förhållande till att vissa tidningar tradear annonsutrymme mot redaktionellt dito?

Jag, som visserligen är en rookie i sammanhanget, tycker att det känns som att vår bransch är i en fantastisk utvecklingsfas och jag är glad att jag får vara en del av det.

Välkommen 2010, the future is now.

Hoverboard - ge det 5 år.