Skyltuppsättning på Sveavägen

Prat PR sätter upp skylt mot Sveavägen

Idag har vi satt upp en PRAT-skylt på fasaden i hörnet Sveavägen/Kungstensgatan i Stockholm och det känns fantastiskt roligt. Det är som en milstolpe i vår 10-åriga historia. Skylten kommer upp nästan på dagen tio år efter att Firman Prat bildades. Man brukar prata om att ett företags kultur sitter i väggarna, det begreppet har vi härmed tagit till sin spets,  det är inte bara företagskulturen som sitter där. Det gör också vår logotype.

Sociala medier och cash – Social+Cash

För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.

Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.

Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.

Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.

Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.

Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.

Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.

Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.

And so it begins…

2010. Fattar ni hur framtida det är? I Tillbaka till framtiden del II åker de till 2015. Då finns flygbilar, hologram och minpizzor som blir stora på sekunder i mikrovågsugnen. Det är fem år dit. I Flykten från New York är året 1997. Då är Manhattan ett fängelse, med mördare, gäng och massor, massor av rök. Det var 12 år sedan.

Och vart lämnar det oss? I framtiden? Ja. Framtiden är nu, Du sköna nya värld etc.

Jag tror att 2010 kommer att vara ett av de mest spännande åren på länge rent kommunikationsmässigt. Vi kommer att få se politiker efter politiker kommunicera med väljare, vi kommer att få se parti efter parti försöka kommunicera med sina väljare och alla kommer att vilja plocka upp stafettpinnen efter Obama. Jag hoppas att vi kommer att få se en av de största omdaningarna av kampanjtänk (stryks ordet helt, rent begreppsmässigt?) i modern historia. (Läs Brit Stakstons fina inlägg om detta här).

Eller är det snarare en av de största tillbakagångarna? Tillbaka till gräsrötterna, tillbaka till dialog, kommunikation, demokrati? Valet 2010 kommer, i alla fall för mig, att bli det mest spännande att följa under min livstid (tänk på att jag inte är så gammal). Mitt första val som professionell (?) kommunikatör. Jag är ingen politiker, jag har dålig koll på beslutsprocesser, men rent kommunikativt. Oj, oj, oj.

Hur kommer tidningar att ta betalt? Blir det Murdoch eller The Daily Beast som går vinnande ur striden? Vad händer med Radiotjänsts beslut att betalningskravet på TV-licens ska vara ”teknikneutralt”, framförallt med tanke på de nya mobila applikationer som SVT och TV4 lanserat för sina Play-tjänster. Hur kommer vi som PR-konsulter att agera i förhållande till att vissa tidningar tradear annonsutrymme mot redaktionellt dito?

Jag, som visserligen är en rookie i sammanhanget, tycker att det känns som att vår bransch är i en fantastisk utvecklingsfas och jag är glad att jag får vara en del av det.

Välkommen 2010, the future is now.

Hoverboard - ge det 5 år.

Så minns vi vårt 2009

2009 går mot sitt slut och det har varit ett spännande år. Det har bjudit på Nyhetsankor i mer än en bemärkelse, flertalet kända ansikten har gått bort och alldeles nyligen hölls en klimatkonferens som av många målades upp som den viktigaste händelsen någonsin. Nedan följer en lista på det som vi kommer att ta med oss från 2009, naturligtvis avgränsat till det vi brinner för: kommunikation och nyheter.

Pialena: Bilföretagens vara eller icke-vara. Cirkusen kring SAAB, Koenigsegg och Spyker, Volvos nedskärningar och GM’s kris i USA har varit en följetång under 2009. Hur kommer vi att ta oss fram under 2010?

Emelie: Barack Obamas tillträde som president i början av året hyllades världen över. Tilltron och förväntningarna på honom var enorma, vilket toppades av årets mest oväntade nyhet: Barack Obama tilldelas Nobels fredspris. Snacka om prestationsångest.

Johanna: Jag minns af Donner-skandalen där den förre kommunikationschefen på Röda Korset förskingrat stora summor pengar. Enligt Metro har detta har lett till en stor förtroendekris för Röda korset och de har tvingats att dra tillbaka en ny insamlingskampanj. Jag kan tänka mig att det kommer skrivas en hel del c – och d-uppsatser om det här under 2010.

Martin: Mobila applikationer blev under året lika vanligt som en sida/grupp på Facebook bland företag.

Eva: Bloggen Black Ascot från Studio Total och Malmöoperan eftersom det uppmärksammade och belyste fenomenet fejkbloggande. Över huvud taget har det varit en hel del ”lurendrejeri” för att få mediautrymme år. Jag undrar hur det påverkar journalisternas förtroende för oss pr-konsulter…

Thessan: Anna Anka. Eget TV-program, debattartikel på Newsmill, skilsmässa, hemmafrudebatt. Behöver jag säga mer?

Hannes: Vad kan jag säga annat än Twitter. Det var året mest använda ord, har gett upphov till mängder av artiklar, rubriker, och skandaler. 2009 var året då 140 tecken blev det nya standardmåttet.

Gabbi: Stormen kring Wanja Lundby-Wedin, fallskärmsavtal och AMF Pension. Kritiken som riktades mot Lundby-Wedin ledde till att hon avgick från flera styrelseuppdrag och var på vippen att avgå även som LO-ordförande, men hon tilläts stanna kvar och rida ut krisen. På detta sätt visade LO förtroende och tillät sin ordförande att själv ta itu med problemen.

Vi på Prat PR önskar er alla en God Jul och ett riktigt gott nytt år!

PR-byråernas storhetstid är över?

Någon mer än jag som kände sig lite trampad på tårna av ledaren i City måndagen den 7 december?

Under rubriken ”PR-byråernas årtionde går mot sitt slut” beklagar sig chef red Stefan Sjödin över hur jobbigt det är när företag genom PR-byråer uppvaktar redaktionen med budbärare som bjuder på frukost, alkohol och julbordstillbehör.Visst kan det vara jobbigt att bli avbruten på jobbet, men ledaren ger uttryck för en syn på PR-konsulter och det vi gör som känns främmande.

Som PR-konsult (med mer än 15 års erfarenhet som journalist) känner jag inte igen mig i beskrivningen att vi PR-konsulter ägnar oss åt att ”skyffla in skiten på redaktionerna” som det står i Sjödins ledare (går inte att länka direkt till ledaren). Det vi gör är att hjälpa företagen nyhetsvärdera och därefter presentera nyheten till media vars läsare är målgrupp för, och troligen intresserade av, nyheter inom t.ex. kommunikationslösningar, dryck och livsmedel.

Samtidigt ägnar sig Stockholm City som det ser ut i första hand åt att sälja annonsplats. Dagens City 10 december har 27 sidor annonser av totalt 47 sidor.

Utöver det gör City uppenbarligen det som vi på PR-byråer enligt Sjödin vill: smygreklam i redaktionell text (dvs. hyllar sådana produkter som redaktionen själva tycker att det är ok att lyfta upp i positiv dager på redaktionell plats) för bland annat en växande hamburgerkedja, en stor eventlokal, en småskalig chokladtillverkare plus att medarbetare tipsar om sina personliga favoriter bland helgens nöjesutbud i stan. Redan på första sidan visar City redaktionella bilder på skivor, parfym och dricksglas. Även de flesta recensionerna är positiva (men på sidan 38 finns faktiskt en kritisk recension av ett dataspel).

Är innehållet i dagens City verkligen ett tecken på att PR-byråernas storhetstid snart är över? Jag tycker snarare att det ser ut som bevis för att den goda journalistiken inte riktigt får plats i gratistidningar. City har ambitionen att erbjuda bra journalistik, men det blir mest gratisreklam för kulturkonsumtion (det mesta säkert initierat av PR-byråer). Och i stället för att visa intresse för sina annonsörers verksamheter och nyhetsvärdera deras produkter (trots att de kommer med bud från PR-byråer) ur läsarnas synvinkel fortsätter man att skyffla ut skit från redaktionerna. PR-byråernas storhetstid verkar vara nu, åtminstone om man ser till innehållet i City.

Jag hoppas verkligen att City tog emot den senapsnyhet som en PR-konsult skickade från ”ett välkänt” företag och att man presenterar ett stort test nästa vecka av alla vinterns senapsnyheter inför jul. För att hitta en ny, kul senap som passar på julbordet är verkligen en av årets största utmaningar för mig (och kanske fler City-läsare).

Eva Brodin Kjeller
PR-konsult

PR-kupp?

Under året har det stormat en hel del kring byrån Studio Total. Stormat, på ett bra sätt tycker jag. Framför allt verkar de själva vara av åsikten att storm är bra för dem, deras kunder och den som intresserar sig för dem. Deras arbetssätt och filosofi beskrivs i ett manifest som bland annat innehåller regeln ”Never use the passive where you can use the active.” De har under åren skapat en hel del PR-kupper, och det är precis ordet ”kupp” jag vill diskutera.

Jag tror inte någon glömt Kulturpartiet som ville komma in i riksdagen genom att fokusera på kulturfrågor och fronta med Kim Anderzon och Nisti Stêrk. Satsningen fick mycket uppmärksamhet, men på kort tid kom det fram att det var en, just det, PR-Kupp! En kupp för att belysa Kulturfrågorna som initierades av bland andra Riksteatern och Studio Total.

Under våren 2009 blev en blogg vid namn Black Ascot känd. Jag följde den från start, fascinerades, förundrades och inspirerades till viss del. Erika Ascot, författarinnan bakom bloggen, presenterade sig med orden ”8 år var jag när dom dog. Sedan dess bor jag med mitt styvmonster i en liten våning med 5 kakelugnar och 750 klänningar på Östermalm och gör det bästa för att supa/shoppa bort mina minnen”. Erika hade uppenbara problem. Hon hade tillfälliga sexuella kontakter,  söp, tog droger och skolkade. Efter cirka tre månader kom det fram att bloggen var, just det, en PR-kupp. En kupp för att marknadsföra en ny uppsättning på Malmöoperan som hette Vanessa. Fejkblogging, eller flogging som jag kallar det för, blev ett begrepp.

Under hösten 2009 satte Arvikafestivalen in en platsannons där de eftersökte människor som inte var rädda för att vara nakna och kunde dricka alkohol.
Intelligens var inte heller ett plus. Annonsen blev snabbt indragen från AMS. Snart därefter visade det sig vara, just det, en PR-kupp. En kupp för att skapa uppmärksamhet kring Arvikafestivalen.

Alla dessa så kallade PR-kupper är signerade byrån Studio Total. Detta ledde till att programmet Kobra på SVT intervjuade Per och Tomas från byrån och talade om marknadsföring och lurendrejeri. (se klippet här, ligger kvar till den 17 dec).

PR-kupp, PR-bluff, reklamkampanj, PR-kampanj etc. Vad är det för något?
Enligt Tomas är det berättelser, enligt andra är det lurendrejeri.

Jag tycker att det är briljant. De har berättat en historia om respektive företag eller fråga. Istället för att gå rakt på kärnan går man runt den, fyller den med budskap, känslor och teman. Studio Total säger själva att världen är full av storys, och de vill berätta dem.

Så, har de ljugit, bedragit eller skojat? Jag tror att de som reagerat hårdast är journalisterna, eftersom det är dem som faktiskt skrivit om någonting som de själva, med en fundamentalistisk världsbild, ”lurats” till att tro vara sant. Det intressanta med Studio Total-händelserna är att deras kampanjer är typ de enda jag hört mina vänner utanför media-bubblan diskutera med inlevelse och på allvar. Är det rätt eller fel att ”lura” journalister och allmänhet genom att berätta stories som inte är lögn, men inte heller helt sanningsenliga?

Med detta inte sagt att jag uppmanar till att tänja på ”sanningens” gränser, men faktum kvarstår att ovan exempel har resulterat i stor spridning i media och hög igenkänning för uppdragsgivarna.

Rätt/fel? Moraliskt/omoraliskt? Lögn/sanning? Det fantastiska ur ren PR-synpunkt är att man börjar diskutera! En ”normal” kampanj slutar ofta vara intressant efter att dess budskap förmedlats, men i ovan nämnda kampanjer lever diskussionen kvar längre.

Men ”kupp”? Nja, jag vet inte.
Håller ni med? Diskutera med oss här eller på @pratpr.

@IHannes82

På Disruptive Medias Really Realtime Conference som hölls i tisdags (den 20 oktober) uppkom en debatt om Vem man är på Twitter? En panel bestående av representanter från Tre, Dramaten, Thomas Cook och Viasat samlades under parollen ”Better business communication through realtime social media”. På scen befann sig alltså representater för företag som arbetar intensivt med sin närvaro i sociala medier.

En av de första diskussionerna som kom upp handlade om man som kund ville bli ”vän” med ett företag? Vare sig det är på Facebook, Twitter eller annat finns det idag tvivel om HUR man faktiskt ska attrahera ”followers”, ”fans” eller ”vänner”. Vad kan företaget tillföra vänskapen? Vad ska man som företag skriva om? Mona Wallin från Dramaten uttryckte det bra: ”En del i att vara vän är att dela med sig av det man gör”. Enligt denna paroll borde det alltså vara ok att skriva om lite allt möjligt – relationen företag/kund stärks av konversationen!

Nästa stora fråga berörde ämnet VEM man är på Twitter? Är man sig själv eller sitt företag? Flera av medlemmarna i panelen twittrar både för sitt företag och sig själva? Hur blir då relationen till ens ”followers” när man stängidgt växlar mellan privat och företag? Panelen verkade övertygad om att det finns en skillnad på ens företagsperona och ens privata dito. @dramaten och @monawallin är ett bra exempel (jag gillade verkligen Mona). Hon lyckas med att personliggöra Dramaten genom @dramaten, men går inte över gränsen till att bli @monawallin. Snarare anser jag att @dramaten stärks av Monas ”privata” twittrande.

Nu blir det riktigt meta: Hur gör man då om ens twitterperson blivit ens ”företagperson”? Flera svenska privata twittrare ligger runt 2000 followers och de är där som sig själva. Deras privata konto har blivit deras varumärke, deras företagpersona om man så vill. Hur gör man då om man vill privatisera sig, uttrycka ”egna” åsikter och skriva flamisgare än vad som stämmer in med ens twitterpersona?

Ett enkelt sätt är att helt enkelt skapa ett låst konto där du måste godkänna de som följer dig. Jag vet flera som gör detta.

Men! Under de senaste dagarna har jag sett ett tredje sätt: att skapa ett konto med samma namn som ditt eget och lägga till ett ”i” framför, ett I som i engelskans jag. I:et blir en markering av att det är ”jag” och inte ”varumärket” som skriver. Det blir mer av, den numera klassiska och omdebatterade, ”vad åt du till frukost”-tweeten. Hittills har jag bara sett fåtalet exempel på detta, men jag undrar om det kommer slå igenom? På ett sätt tycker jag att charmen med Twitter är just balansgången mellan det personliga och det företagsmässiga, det privata och det offentliga, det diskbänksrealistiska och det pretentiösa.

Jag följer utveklingen med spänning. Om ni hittar fler exempel på ”I”-konton hör gärna av er, här eller på @pratpr.

I Claudius - @Claudius personligare twitterkonto

Valet 2010: Sociala vs traditionella medier

Olika plattformar för social mediekontakt

I måndags kväll arrangerade Svenska PR-företagen en debatt på Pressklubben i Stockholm om hur det nya medielandskapet och hotet om tidningsdöden kommer påverka journalistiken och pr-branschen. I panelen satt Anna Serner från TU, Niklas Svensson från TV4 som driver politikerbloggen, Rolf van den Brink, bloggare och journalist och Gabriella Finnborg, pr-konsult och vd för Prat PR.

En av flera frågor från moderator Åse Lidbeck handlade om bloggarnas betydelse ”Är den tredje statsmakten på väg att spela ut sin roll, och vad har det för betydelse för demokratin?” Panelens åsikter ventilerades och vi var inte helt överens, mer än i frågan om bloggarnas betydelse för utgången av valet i Sverige 2010. Här var panelen enig om att sociala medier inte kommer att få samma betydelse som i USA. Barack Obamas valseger blev helt klart ett genombrott för sociala medier, ”Obama har gett sociala medier en högre röst”.  Obamas twittrande gav sociala medier ett ansikte utåt just därför att det uppmärksammades rejält i gammelmedia.

Trenden visar att det blir allt viktigare med sociala medier och i takt med allt fler användare får det en ökad roll. Jag är dock övertygad om att de traditionella medierna fortfarande kommer att ha en avgörande betydelse för valet 2010 när det gäller vilket parti man ska rösta på. De svenska politiska partierna har imponerats av Obamas kampanj och inför det svenska riksdagsvalet kommer de att satsa på allt från bloggar till YouTube och sociala nätverk för att föra ut sina budskap. Och det är bra. Debatten behöver föras i flera forum, både i den digitala och i den fysiska världen. Sociala medier kommer definitiv att spela en roll, inte minst därför att journalister använder det för sin research och informationsspridning. Hälften av Sveriges journalister twittrar, men andelen twittrande svenskar är fortfarande lågt, ca 70 000. Detta kan jämföras med Aftonbladet.se som har 3,8 miljoner unika webbläsare per vecka.

Och om man betraktar Internet som ett forum, ett enda socialt media, så kommer vi definitivt att se mer opinionspåverkan den vägen. Här har redan enfrågepartier som Piratpartiet visat på framgångar. En viktig fördel med Internet är just den direkta interaktiviteten. Det saknar traditionella medier (Radio, TV och tidningar).  Att engagera handlar om att göra budskap tydliga, att hitta den där rätta känslan som får folk att själva vilja sprida budskap vidare eller själva trycka upp kampanjaffischer. Så länge politikerna kör med samma retorik och kampanjer, applicerat i nya kanaler kommer vi inte se någon Obama-effekt i Sverige.

Så även om de svenska partiernas valstrateger har varit på träningsläger i USA för att lära av Obamas kampanjexperter så är jag övertygad om att väljarna slutligen lägger sin röst på vad de ser och hör på TV eller vad de läser om i tidningarna. Journalisternas roll som tredje statsmakt kommer fortfarande att ha en starkt avgörande betydelse för valets utgång. Men i framtiden kommer fajten att bli tuffare.

Stjärnkonsulternas marknad?

PR-branschen har inte lika många ”stjärnor” som reklambranschen. Jag tror mig veta att så varit fallet under en längre tid (jag måste tillägga att jag är relativt nybakad som konsult). Reklambranschen är bättre på att födda stjärnkreatörer. Den där kreatören som ensam kan locka till sig mängder av kunder. En enkel googlesökning ger mängder av träffar och alla syftar till reklamare.

Visserligen har det alltid funnits stjärnkonsulter även inom PR. Tänk Jerry Bergström, Peje Emilsson eller Anders Halvarsson. Skillnaden är dock att det, rätta mig om jag har fel, känns som om dessa blir bedömda lika mycket utifrån parametrarna affärsmannaskap och förmåga att skapa och sedan driva ett framgångsrikt företag. Lite mer klassiskt manligt ryggdunkande liksom.

Jag tycker mig däremot märka en skillnad på senare tid. Jag skulle vilja spåra ändringen i stort sett enkom till Social Medier. Här finns (äntligen?) en arena för PR/kommunikation/sociala medier/strategi(what have you)-konsulter att synas mer påtagligt. Vägen från konsult till konsument krymper markant och de råd som ges får mer direkt(eller i alla fall synlig) effekt. Framförallt blir konsulterna SYNLIGA. Konsulterna har tagit steget från backstage ut på arenan. De blir enklare att se huruvida de var bra. Råd som ges kan mer ofta än förut spåras till hur ett företag/organisation/person/ beter sig och för sig i de sociala medierna. Korrelationen råd/action blir mer synlig för alla. Jag gillar det, bort från Hokus Pokus, Hysch Hysch, Puppet Master, Spinn, Fad King etc. Transparens är ett ord på de flestas läppar, och det bör väl gälla PR-branschen likväl som de företag vi konsultar för?

Det är, i synnerhet eftersom vår bransch i stor sett saknar gemensamma mätmetoder, svårare inom PR än reklam att se direkt samband mellan en enskild konsults arbete och ett lyckat arbete. Men, det blir lite enklare när det kommer till konsulter som arbetar och intresserar sig för sociala medier.

Johan Hedberg, Brit Stakston, Niklas Strandh, Jerry Silfver, Judith Wolst. Listan kan göras längre på ”PR”-konsulter som antingen rekryterats på grund av sitt eget varumärke inom SoMe eller stärkt sin egen byrås varumärke genom det samma. Johan Hedbergs Early October köptes upp av Springtime, Niklas Strandh lierade (?) sig med JMW, Jerry Silfwer är Dr. Spinn, Judith Wolst är Online PR och Brit Staktson är ”Fröken transperens” (Citat från Realconf).

Det ska bli mycket intressant att se vad detta får för konsekvenser för byråerna och branschen i stort. Är vi på väg mot ett ökat kringhoppande? Kommer konsulter stanna än kortare på respektive byrå? Kommer konsulternas varumärken bli större än byråernas? Vad tror ni? Diskutera med oss här eller på twitter.com/pratpr.

Edward Bernays - innan sociala medier

Twestivalbesökare anfallna av facebook-flashmob

I förra veckan hölls evenemanget Twestival över hela världen. Jag har redan skrivit om det en gång och ska därför inte tjata. Det jag däremot vill skriva om är ett intressant exempel på hur bloggande, om det är välskrivet, tajmat och roligt, kan få sig en rejäl skjuts av twitter och Facebook. Inget nytt, men tydliga exempel är alltid bra.

Våra kollegor på Porter Novelli’s Londonkontor var även de drivande i arrangemanget av LDNTwestival. Under kvällen som LDNTwestival gick av stapeln skrev Jon Bridgen ett inlägg om hur besökarna av kvällens twestival blivit påhoppade av en Flashmob bestående av arga facebookanghängare. Inlägget är faktistk roligt och bra skrivet, trots att det låter liet väl ”webb 2.0-människor skrattar åt interna saker och nördar ner sig”-aktigt. Totalt påhittat, osannolikt men lyckades fånga många karakteristika som utmärker Twtiter-folk och Facebook-folk.

Jons blogg The Oracle Speaks är ny, bara ett par veckor gammal. Trots detta fick inlägget om slagsmålet  2500 träffar innan lunch samma dag det publicerades. Idag, en vecka senare har 4500 personer klickat på inlägget. Vad var då hemligheten bakom framgången?

1. Timing – inlägget kom samtidigt som LDNTwestival höll på. Alla som var på evenemanget kollade självklart upp vad som skrivits om det under tiden, och efter att det var klart vilket gjorde att taggarna ”LDNTwestival”, twitter och Facebook självklart drog en del trafik.

2. Hashtaggen #ldntwestival var populär under tiden. Jon la självklart till hashtaggen när han twittrade ut sitt inlägg.

3. Populära twittrare och bloggare länkade. Eftersom LDNTwestival var besökt av många inflytelserika twittrare och bloggare spred sig ordet om inlägget som en löpeld.

4. Kreativ höjd. Inlägget är roligt, driver med många av de karkateristika som kännetecknar twitter-communityn och spelar även på en rolig (och existerande) tanke om en viss antagonism mellan de som föredrar Twitter och de som föredrar Facebook.

Några enkla konkreta tips. Inget nytt eller revolutionerande, men som sagt är det alltid bra med riktiga, down to IRL-exempel (?).