Författararkiv

Finalisterna i tävlingen Årets Konditor utsedda!

juni 22, 2010

Det har knappats undgått någon att det var bröllop i helgen. Kronprinsessan Victoria gifte sig med (numera) Prins Daniel. Enligt uppgift tittade en halv miljard människor på vigseln och ca 500 000 människor begav sig ut på Stockholms gator för att hylla brudparet. Det som mest intresserade oss på Prat PR var bröllopstårtan. Det var nämligen vår kund Sveriges bagare & konditorer som fått äran att baka den 250 kilo tunga, 11 våningar och tre meter höga tårtan som gästerna mumsade på efter middagen. De som bakade tårtan var de fyra tidigare vinnarna av tävlingen Årets Konditor, de Svenska mästerskapen för professionella konditorer, som Prat är pressansvariga för. Conrad Tyrsén, Maria Grave, Jennie Elmerfors och Mattias Ljungberg skapade tillsammans konstverket och nu är det dags att hitta 2010 års stjärnskott!

Finalisterna i Årets Konditor är Ellinor Andersson, Roy Fares, Oscar Johansson, Anicka Larsson och Cajsa Lindberg!

Vi på Prat PR (Speciellt Eva & Hannes som jobbar med tävlingen) önskar alla finalister grattis och lycka till!

Från vänster: Anicka Larsson, Roy Fares, Ellinor Andersson, Cajsa Lindberg, Oscar Johansson

Annonser

Love in the Time of cute

juni 4, 2010

Rubriken syftar såklart till Gabriel Garcia Marquez klassiker Love in the Time of Cholera. Kärlek är ett klassiskt tema; alltid aktuellt och förståeligt av de flesta, även idag.  Huvudpersonen, läkaren Urbino, är enligt Wikipedia  ”a herald of progress and modernization”. Framåtsträvande och modern. En kärleksfull, romantisk, progressivt tänkande läkare i kolerans tid. Det är mycket möjligt att Urbino hade bloggat om han fanns idag, och jag tror att han hade skrivit om sin intensiva kärlek och kanske till och med, när livet var för hårt mot honom, postat bilder på söta djur (vilket faktiskt är vad den här texten kommer att handla om, efter den något krystade inledningen).

Jag älskar filmer och bilder på söta djur. Jag är inte ensam, och inte först. Fredrik Strage skrev redan 2006 en text med rubriken Djurfluktare: ”Inget får störa gullpundarnas kick av att se det pluttinuttigaste djuret”. Även jag är lite beroende. Framförallt efter att jag skaffat mig en egen valp. Jag trodde att det skulle dämpa mitt behov, men har snarast ökat det. Jag har en mopsvalp sovande i knät och dessutom 14 mopsvalpar i samma korg på skärmen.

Det som fått mitt behov att explodera är Tumblr. Deras pay off är ”the easiest way to blog”, något som jag kan hålla med om. Publiceringsverktyget är verkligen absurt enkelt. Det består av sju knappar: Text, Photo, Quote, Link, Chat, Audio och Video. Vill jag publicera en bild, trycker jag på Photo, skriver en liten rad, och bifogar bilden. Bilden lägger sig då på plats, får rätt typsnitt etc. (Pratbloggen körs med WordPress, som har många andra kvaliteter).  Samma sak gäller video, text etc. Jag använder Tumblr som en personlig blogg, en blandning av foton, videor jag gillar, kortare inlägg, länkdelning etc.

Men, det finaste av allt, är att den har en funktion som liknar Twitter. Jag kan alltså ”följa” andra bloggar (typ som RSS) fast jag får upp hela inläggen, med bilder och allt direkt i min startsida. Inläggen av de personer jag följer ligger även, precis som på Twitter, i kronologisk ordning, och försvinner ”nedåt” när nya inlägg publiceras. Ser jag ett inlägg jag gillar, kan jag sedan ”Reblogga” det genom en enkel knapptryckning, likt en Retweet på Twitter.  Det är just möjligheten att på ett enkelt sätt kunna följa andra bloggar som gjort mig till en Gullpundare. Jag följer A Place to Love Dogs, The Pursuit of Happiness (som bara handlar om glada, söta saker), Super Cute, Cute Animals etc.

Kalla det korkat, opium för folket, eskapism eller vad ni vill, men efter en periods intensivt skrivande finns det få saker som är så avslappnande som att säga ”åååhhhh vad sööööt” om ännu en goldenvalp i en balja vatten.

ÅÅhhhhhh, så sööööt

Liverapportering på Twitter

maj 11, 2010

Det slår mig när jag sitter hemma och är sjuk att en stor del av mitt Twitter-flöde idag består av liverapportering från olika konferenser och träffar av alla dess slag, fotboll, eller TV-program. Så, en kort fråga (eftersom jag faktiskt är sjuk och inte orkar skriva så mycket) är om ni tycker om, tycker att ni får bra information genom eller ogillar liverapportering genom Twitter?

Svaren kommer att användas i en senare post.

Svara gärna på frågan och skicka vidare till vänner!


Redaktionelltsamarbetes-konsult?

april 30, 2010

I onsdagens Dagens Media (artikeln ligger under ”plus” = ingen länk) hittade jag en artikel som handlade om Proffices kampanj ”Jobbresan” som de genomför i samarbete med Aftonbladet. Dagens Media berättar att det är ett redaktionellt samarbete mellan de två företagen och att det ”I avtalet mellan Aftonbladet och Proffice regleras bland annat hur mycket annonser Proffice ska köpa under året – och till vilket pris, samt vilken exponering företagets logga ska ha i anslutning till artiklarna”. Enligt Aftonbladets Jan Helin är det ett allt vanligare önskemål från annonsörer att få synas i redaktionella koncept. Såklart. Ju mer reklamvana vi blir desto svårare blir det att få genomslag, och annonsörerna söker sig till andra arenor. Då är det klart roligare för ett företag att synas i ett redaktionellt sammanhang under en längre tid än ”enbart” i annonsform. Egentligen inget nytt, men ett fenomen som ökar.

Det är en gammal sanning inom PR-skrået att annonsvärde multipliceras med mellan 3-7 för att få fram PR-värdet. Men hur mäter man en artikel som är en ”traditionell” annons, fast skriven av en journalist, på redaktionell plats i utbyte mot ”betalning” av företaget som artikeln handlar om? Svårt.

Det som gör att en artikel har högre trovärdighet än en ”annons” är just att det finns ett filter mellan företaget och vad som sägs i tidningen, den objektive journalisten. Trovärdigheten ökar och värdet på det som sägs likaså. Det är vårt jobb som PR-konsulter att med vår nyhetsnäsa (eller vad man nu vill kalla det) värdera nyheter från våra kunder, nyhetsanpassa och se till att journalisten på ett sätt eller annat, kommer i kontakt med nyheten. Journalisten tar emot nyheten, värderar i sin tur det som sägs och bedömer det som värt, eller inte värt, att skriva om. Men processen ser annorlunda ut när det kommer till redaktionella samarbeten. Då hoppar vi över ett par steg i flödesschemat.

Men är det rätt eller fel? Det är väl helt ok så länge det syns att det faktiskt är ett samarbete. Avsändaren blir viktigare och viktigare. Det har hänt oss på Prat PR upprepade gånger att man i kontakt med en redaktör blir hänvisad till marknadsavdelningen (detta har enbart hänt i kontakt med magasin/tidskrifter). Det är alltid lite oklart egentligen hur en eventuell överenskommelse skulle se ut, men det är underförstått att köpt annonsutrymme = utrymme på redaktionell plats. Jag brukar tacka för mig, bolla över till mediebyrån och senare följa upp vad samtalet ledde till.

Jag tycker faktiskt att Jobbresan är en helt okej redaktionell produkt (värderingen gäller inte själva textens kvalitet). Jag tycker att det faktiskt finns ett redaktionellt värde i arbetslöshet, jobbsökande etc. Däremot finns det flera tillfällen då jag reagerar lite över det extremt positiva tilltalet. Exempel ”Snacka om succé! Det är verkligen fullt drag i Jobbresans buss här på Tyska torget i Norrköping.”. Ordet succé sticker lite väl i ögonen när man vet att det är ett samarbete med företaget som gör succé. Med detta inte sagt att jag tycker om idéen med samarbetet. Jag menar att om artikelserien skulle vara gjord utan ”samarbetspartner” skulle jag förstått att de körde den.

Det är däremot inget nytt fenomen, men om det nu faktiskt blir vanligare och vanligare, finns det en risk att vissa PR-konsulter byter titel på sina visitkort till Redaktionelltsamarbetes-konsult?

Kan den här lyktstolpen…?

februari 12, 2010

En lyktstolpsfeber har brutit ut på Facebook. Under veckan har jag sett vän efter vän bli fan av olika sidor dedikerade till lyktstolpar. What gives?

Det började med att en fan page som heter ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” startades. Målet med den sidan är ganska uppenbart. I skrivande stund har sidan 100 784 fans. Det är en ökning med 784 stycken sedan i natt! Mona Sahlin har idag 4 200 fans så lyktstolpen lyckades alltså. Det är till och med så att när man söker på Mona Sahlin på Facebook kommer hennes officiella fan page upp som tredje resultat efter just lyktstolpen och sidan ”Mona Sahlin som stadsminister – Nej Tack!”.

Sidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” har resulterat i en lyktstolpsfrenzy. En sökning på ”Kan den här lyktstolpen” resulterar i följande sidor och grupper: ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än den andra lyktstolpen” (2234 fans), ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än en soptunna” (48 fans), ”Kan den här katten få fler fans än den här lyktstolpen” (51 medlemmar). Raddan fortsätter ända ner till gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Fredrik Reinfeldt?” med 53 medlemmar. En rolig detalj är att i princip alla sidor har samma lyktstolpe som symbol, förutom den som handlar om Reinfeldt. Kan det vara orsaken till den sidans  bristande popularitet?

Jag tror att det finns en del enkla orsaker till att sidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” faktiskt har lyckats.

Humor: jag tycker inte att det är  jättekul, men det är lättsamt och skojfriskt till skillnad från Sahlins fan page.

Ställningstagande, eller snarare brist på det: att blir ett fan av Mona Sahlin sänder en tydlig signal om ens politiska preferenser och känns rätt ”tungt”, medan att bli ett fan av ”kan den den här lyktstolpen…” är lättsamt och inte visar vad du röstar på. Man kan säkert bli ett fan av sidan mest ”för att”, även om man faktiskt röstar socialdemokratiskt och på Sahlin.

Skötsel: ”Kan den här lyktstolpen…” är kontinuerligt uppdaterad, den innehåller omröstningar, glada tillrop och en ”kom igen nu gör vi det tillsammans”-känsla, vilket troligen attraherar.

Jag har inte blivit ett fan av vare sig lyktstolpen eller Sahlin, men jag kommer att följa kampen.

Lyktstolpen for president?

Update: Efter att detta skrevs hade @mlfnk vänligheten att upplysa mig om att att sidan ”Can this Onion ring get more fans than Justin Bieber” tydligen var sidan som fick bollen i rullning. Eller som @mlfnk säger ”själva genesis till sidor av den typen av sidor”. Tack Martin!

MyWebwill – bloggdöd?

januari 12, 2010

MyWebwill.se är en ny tjänst som hanterar ens virtuella liv efter ens ”verkliga” död, eller som grundarna själva säger ”Med den nya tjänsten Webwill kan du ta kontroll över ditt liv på nätet efter döden.” Enkelt sagt skapar man själv, innan sin död, ett testamente för hur ens bloggar, facebook-konton, datingprofiler etc. ska hanteras efter det att man gått bort. Tjänsten kommer att lanseras om några veckor, först i Sverige och sedan i utvalda länder internationellt. Företaget började som ett examensprojekt på Beckmans.

Jag tycker att det är ett bra initiativ, framför allt håller jag med Lisa Granberg, en av grundarna, att det behövs en bredare debatt kring vad vi lämnar efter oss i den digitala världen efter att vi lämnat den jordliga. Själv önskar hon att hennes bilder på Flickr kommer att finnas kvar eftersom de endast finns där och inte i något album. Jag håller med i stort, men tror att tjänsten enklare appliceras på tänster som facebook, lunarstorm, Match.com eller dylika. Med dessa tjänster skapar du digital version av din IRL-persona. Avatarerna implicerar att det finns någon levande människa som uppdaterar och konverserar. Den konstanta referenten till en ”verklig” person blir antagligen fruktansvärt sorgfylld efter en närståendes bortgång, att konstant bli påmind om den digitala kopian och dess icke-existerande fysiska persona måste slita upp sår.

Men bloggar? Jag vill att bloggar ska finnas kvar. De är mer en idébank, bok, textsamling etc. än en faktiskt digital återspegling av en faktiskt person. Som jag diskuterat förut måste väl bloggar räknas in vårt framtida kulturarv (det som Kungliga Biblioteket vill samla i fysisk form). Vad hände om alla väljer att radera sina bloggar efter sin död? Tomt.

Det finns visserligen vissa bloggar jag inte skulle vilja lämna efter mig, som jag inte skulle vilja ha som mitt arv till efterkommande rent kvalitetsmässigt alltså (inga nämnda, ingen påhoppad), på samma sätt som jag inte skulle vilja att Kanalkungens hemlighet skulle bli mitt legacy.

And so it begins…

januari 8, 2010

2010. Fattar ni hur framtida det är? I Tillbaka till framtiden del II åker de till 2015. Då finns flygbilar, hologram och minpizzor som blir stora på sekunder i mikrovågsugnen. Det är fem år dit. I Flykten från New York är året 1997. Då är Manhattan ett fängelse, med mördare, gäng och massor, massor av rök. Det var 12 år sedan.

Och vart lämnar det oss? I framtiden? Ja. Framtiden är nu, Du sköna nya värld etc.

Jag tror att 2010 kommer att vara ett av de mest spännande åren på länge rent kommunikationsmässigt. Vi kommer att få se politiker efter politiker kommunicera med väljare, vi kommer att få se parti efter parti försöka kommunicera med sina väljare och alla kommer att vilja plocka upp stafettpinnen efter Obama. Jag hoppas att vi kommer att få se en av de största omdaningarna av kampanjtänk (stryks ordet helt, rent begreppsmässigt?) i modern historia. (Läs Brit Stakstons fina inlägg om detta här).

Eller är det snarare en av de största tillbakagångarna? Tillbaka till gräsrötterna, tillbaka till dialog, kommunikation, demokrati? Valet 2010 kommer, i alla fall för mig, att bli det mest spännande att följa under min livstid (tänk på att jag inte är så gammal). Mitt första val som professionell (?) kommunikatör. Jag är ingen politiker, jag har dålig koll på beslutsprocesser, men rent kommunikativt. Oj, oj, oj.

Hur kommer tidningar att ta betalt? Blir det Murdoch eller The Daily Beast som går vinnande ur striden? Vad händer med Radiotjänsts beslut att betalningskravet på TV-licens ska vara ”teknikneutralt”, framförallt med tanke på de nya mobila applikationer som SVT och TV4 lanserat för sina Play-tjänster. Hur kommer vi som PR-konsulter att agera i förhållande till att vissa tidningar tradear annonsutrymme mot redaktionellt dito?

Jag, som visserligen är en rookie i sammanhanget, tycker att det känns som att vår bransch är i en fantastisk utvecklingsfas och jag är glad att jag får vara en del av det.

Välkommen 2010, the future is now.

Hoverboard - ge det 5 år.

En hit är fortfarande en hit i Casablanca

december 16, 2009

Differentiering. Det ordet har man hört i samband med Internet både en och två gånger under de senaste åren. Enligt mängder av teoretiker bidrar den mängd av information och tjänster tillgängliga på Internet till att vi nischar oss mer och mer. Eftersom vi kan få tag i allting kommer vi naturligtvis att anstränga för att få tag på det. The Long Tail berättade för oss att ”our culture and economy is increasingly shifting away from a focus on a relatively small number of ”hits” (mainstream products and markets) at the head of the demand curve and toward a huge number of niches in the tail.”

Visst! Alla gillar olika saker nu för tiden. Nej, så är det ju inte.

I artikeln ”A world of hits” i The Economist berättar man att många företag, tvärtemot the long tail, snarare lägger alla sina ägg i en korg och satsar multum på EN produkt. Alla vill göra en ”New Moon”, en ”The Lost Symbol” eller en Transformers. 5% av Spotifys låtar står för drygt 80% av alla spelningar, den brittiska musiktjänsten We7 har märkt liknande tendenser. Endast 22% av deras drygt 4 miljoner låtar spelas under en genomsnittlig vecka. I Storbritannien ökade intäkterna från de tio bäst säljande böckerna från $ 3,4 miljoner till 6 miljoner mellan 1998 0ch 2008.

Det finns uppenbarligen ett skriande behov av att konsumera samma populärkulturella produkter. Det sägs att alla i Sverige såg på Hyland, nu ser alla i världen på Kate, Sawyer, Sayid och Jack. Valfrihet ger ångest. Ställd inför för många val vill man att någon tar en i handen och försäkrar en att det jag väljer att konsumera, det är riktigt bra. Det är fler än dig som gillar det! Kom igen! Vi ser ett avsnitt av Vänner till! Validera min smak, snälla!

Detta verkar vara minst lika sant i Sverige som någon annanstans. Men det blir än mer intressant när man fokuserar på TV-mediet. TV är inte valfrihet brukar det heta.”Varför ska någon bestämma när, hur vad, jag ska titta på?”. TV6, Kanal 5, SVT mfl. har startat välbesökta Play-tjänster där tittarna själva väljer när de vill konsumera. Konsumenterna ber om valfrihet, säger Hej då till TV-tablå och vill konsumera på sina villkor.

Men så händer det. Varje fredag varje år. På spåret ses av 1,9 miljoner människor och Idol av 1,8. De mest sedda programmen i Sverige har koncept som spelar, i princip uteslutande, på direkthet och deltagande (deltagande konsumenter emellan, inte web 2.0). Min bror och hans vänner sitter varje fredag och dricker öl framför på Spåret. De är mellan 22 och 24 år gamla, mitt i målgruppen för ny teknik, play-tjänster och de som ska skrika efter valfrihet. De gör det visserligen med glimten i ögat, men de sitter och gissar, sjunger med och ironi-skrattar. Ett tydligt brott mot allt vad valfrihet heter.

Börjar vi uppskatta valfrihet till den grad att vi, så fort vi uppnått maximal valfrihet, väljer att bortse från den. Jag väljer att inte välja? Jag väljer inte, därför är jag?

PR-kupp?

december 2, 2009

Under året har det stormat en hel del kring byrån Studio Total. Stormat, på ett bra sätt tycker jag. Framför allt verkar de själva vara av åsikten att storm är bra för dem, deras kunder och den som intresserar sig för dem. Deras arbetssätt och filosofi beskrivs i ett manifest som bland annat innehåller regeln ”Never use the passive where you can use the active.” De har under åren skapat en hel del PR-kupper, och det är precis ordet ”kupp” jag vill diskutera.

Jag tror inte någon glömt Kulturpartiet som ville komma in i riksdagen genom att fokusera på kulturfrågor och fronta med Kim Anderzon och Nisti Stêrk. Satsningen fick mycket uppmärksamhet, men på kort tid kom det fram att det var en, just det, PR-Kupp! En kupp för att belysa Kulturfrågorna som initierades av bland andra Riksteatern och Studio Total.

Under våren 2009 blev en blogg vid namn Black Ascot känd. Jag följde den från start, fascinerades, förundrades och inspirerades till viss del. Erika Ascot, författarinnan bakom bloggen, presenterade sig med orden ”8 år var jag när dom dog. Sedan dess bor jag med mitt styvmonster i en liten våning med 5 kakelugnar och 750 klänningar på Östermalm och gör det bästa för att supa/shoppa bort mina minnen”. Erika hade uppenbara problem. Hon hade tillfälliga sexuella kontakter,  söp, tog droger och skolkade. Efter cirka tre månader kom det fram att bloggen var, just det, en PR-kupp. En kupp för att marknadsföra en ny uppsättning på Malmöoperan som hette Vanessa. Fejkblogging, eller flogging som jag kallar det för, blev ett begrepp.

Under hösten 2009 satte Arvikafestivalen in en platsannons där de eftersökte människor som inte var rädda för att vara nakna och kunde dricka alkohol.
Intelligens var inte heller ett plus. Annonsen blev snabbt indragen från AMS. Snart därefter visade det sig vara, just det, en PR-kupp. En kupp för att skapa uppmärksamhet kring Arvikafestivalen.

Alla dessa så kallade PR-kupper är signerade byrån Studio Total. Detta ledde till att programmet Kobra på SVT intervjuade Per och Tomas från byrån och talade om marknadsföring och lurendrejeri. (se klippet här, ligger kvar till den 17 dec).

PR-kupp, PR-bluff, reklamkampanj, PR-kampanj etc. Vad är det för något?
Enligt Tomas är det berättelser, enligt andra är det lurendrejeri.

Jag tycker att det är briljant. De har berättat en historia om respektive företag eller fråga. Istället för att gå rakt på kärnan går man runt den, fyller den med budskap, känslor och teman. Studio Total säger själva att världen är full av storys, och de vill berätta dem.

Så, har de ljugit, bedragit eller skojat? Jag tror att de som reagerat hårdast är journalisterna, eftersom det är dem som faktiskt skrivit om någonting som de själva, med en fundamentalistisk världsbild, ”lurats” till att tro vara sant. Det intressanta med Studio Total-händelserna är att deras kampanjer är typ de enda jag hört mina vänner utanför media-bubblan diskutera med inlevelse och på allvar. Är det rätt eller fel att ”lura” journalister och allmänhet genom att berätta stories som inte är lögn, men inte heller helt sanningsenliga?

Med detta inte sagt att jag uppmanar till att tänja på ”sanningens” gränser, men faktum kvarstår att ovan exempel har resulterat i stor spridning i media och hög igenkänning för uppdragsgivarna.

Rätt/fel? Moraliskt/omoraliskt? Lögn/sanning? Det fantastiska ur ren PR-synpunkt är att man börjar diskutera! En ”normal” kampanj slutar ofta vara intressant efter att dess budskap förmedlats, men i ovan nämnda kampanjer lever diskussionen kvar längre.

Men ”kupp”? Nja, jag vet inte.
Håller ni med? Diskutera med oss här eller på @pratpr.

KB och det digitala kulturarvet

november 17, 2009

Idag på morgonen poppade en artikel från SVTs Kulturnyheter upp i mitt twitterflöde (tack @jklang för det) som handlade om Kungliga Bibliotekets vilja att expandera regeln om pliktexemplar (att KB lagrar allt som publiceras i Sverige för att bevara vårt kulturarv) till att även gälla det som publiceras på Internet. Detta kallas för E-plikt. I enlighet med att ”ett exemplar av varje bok och tidning som trycks ska skickas till Kungliga Biblioteket för att bevara Sveriges kulturarv på en och samma plats” (SVT), ska även alla texter som anses ingå i vårt kulturarv publicerade på Internet lagras hos KB – i FYSISK form. Detta innebär att främst etablerade publicister blir tvungna att leverera material på antingen USB-minnen eller DVD-skivor. Från KB applåderar man e-pliktsutredningens betänkande.

KB fyller en funktion som ett slags Skansen för det svenska tryckta kulturarvet. Jag vill inte diskutera för och nackdelar angående deras roll som insamlare av vårt kulturarv i detta inlägg utan vill istället belysa det problematiska i åsikten att man inte kan lita på Internet. Är det egentligen säkrare att ha allt material som sammantaget ska vara vårt kulturarv i fysisk form än digital? ”Vi vill att allt ska levereras på fasta bärare – såsom USB-minnen eller DVD-skivor,  men inser samtidigt att insamlingen kan vara en smula problematisk”, säger riksbibliotikarie Magdalena Gram.  Problematiskt, ja, minst sagt.

Själva arbetsprocessen (brännande av skivor, överföring till USB-minnen) kommer att ta extremt mycket tid och vara minst sagt svåröverskådlig. För att i någon mån göra processen överskådlig kommer, som ovan nämnts, endast material av etablerade publicister att lagras. Jag förstår att det i princip är en omöjlighet att lagra ALLT. Men, det signalerar en syn på att det endast är material av dessa etablerade publicister som ingår i vårt kulturarv. Det publiceras en enorm mängd material som jag anser i allra högsta grad ingår i vårt kulturarv. Alla kulturbloggar, vare sig de publicerar dikter, noveller, romaner eller recensioner, ingår. Alla spelbloggar, skivbloggar, politikbloggar, filmbloggar ingår.

Initiativet är beundransvärt, om man tar till sig åsikten att publiceringsformerna på Internet inte liknar de traditionella. Vad som ska ingå i vårt gemensamma kulturarv definieras inte längre av huruvida det är en etablerad publicist eller inte som publicerat materialet i fråga. Möjligheten att idag i kunna ”publicera” sig själv gör initiativet extremt svårt både vad gäller urvalsprocessen och det praktiska tillvägagångssättet eftersom mängden information är ofattbar  KB och e-pliktsutredningen har tagit den definition av kulturarv som alltid funnits och applicerat den på ett medium där den inte passar. Internet är inte samma sak som traditionell media.

Men, som min kollega Martin sa tidigare idag, det kommer i alla fall att skapa en hel del jobb.