Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Sociala medier och cash – Social+Cash

För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.

Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.

Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.

Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.

Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.

Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.

Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.

Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.

MyWebwill – bloggdöd?

MyWebwill.se är en ny tjänst som hanterar ens virtuella liv efter ens ”verkliga” död, eller som grundarna själva säger ”Med den nya tjänsten Webwill kan du ta kontroll över ditt liv på nätet efter döden.” Enkelt sagt skapar man själv, innan sin död, ett testamente för hur ens bloggar, facebook-konton, datingprofiler etc. ska hanteras efter det att man gått bort. Tjänsten kommer att lanseras om några veckor, först i Sverige och sedan i utvalda länder internationellt. Företaget började som ett examensprojekt på Beckmans.

Jag tycker att det är ett bra initiativ, framför allt håller jag med Lisa Granberg, en av grundarna, att det behövs en bredare debatt kring vad vi lämnar efter oss i den digitala världen efter att vi lämnat den jordliga. Själv önskar hon att hennes bilder på Flickr kommer att finnas kvar eftersom de endast finns där och inte i något album. Jag håller med i stort, men tror att tjänsten enklare appliceras på tänster som facebook, lunarstorm, Match.com eller dylika. Med dessa tjänster skapar du digital version av din IRL-persona. Avatarerna implicerar att det finns någon levande människa som uppdaterar och konverserar. Den konstanta referenten till en ”verklig” person blir antagligen fruktansvärt sorgfylld efter en närståendes bortgång, att konstant bli påmind om den digitala kopian och dess icke-existerande fysiska persona måste slita upp sår.

Men bloggar? Jag vill att bloggar ska finnas kvar. De är mer en idébank, bok, textsamling etc. än en faktiskt digital återspegling av en faktiskt person. Som jag diskuterat förut måste väl bloggar räknas in vårt framtida kulturarv (det som Kungliga Biblioteket vill samla i fysisk form). Vad hände om alla väljer att radera sina bloggar efter sin död? Tomt.

Det finns visserligen vissa bloggar jag inte skulle vilja lämna efter mig, som jag inte skulle vilja ha som mitt arv till efterkommande rent kvalitetsmässigt alltså (inga nämnda, ingen påhoppad), på samma sätt som jag inte skulle vilja att Kanalkungens hemlighet skulle bli mitt legacy.

And so it begins…

2010. Fattar ni hur framtida det är? I Tillbaka till framtiden del II åker de till 2015. Då finns flygbilar, hologram och minpizzor som blir stora på sekunder i mikrovågsugnen. Det är fem år dit. I Flykten från New York är året 1997. Då är Manhattan ett fängelse, med mördare, gäng och massor, massor av rök. Det var 12 år sedan.

Och vart lämnar det oss? I framtiden? Ja. Framtiden är nu, Du sköna nya värld etc.

Jag tror att 2010 kommer att vara ett av de mest spännande åren på länge rent kommunikationsmässigt. Vi kommer att få se politiker efter politiker kommunicera med väljare, vi kommer att få se parti efter parti försöka kommunicera med sina väljare och alla kommer att vilja plocka upp stafettpinnen efter Obama. Jag hoppas att vi kommer att få se en av de största omdaningarna av kampanjtänk (stryks ordet helt, rent begreppsmässigt?) i modern historia. (Läs Brit Stakstons fina inlägg om detta här).

Eller är det snarare en av de största tillbakagångarna? Tillbaka till gräsrötterna, tillbaka till dialog, kommunikation, demokrati? Valet 2010 kommer, i alla fall för mig, att bli det mest spännande att följa under min livstid (tänk på att jag inte är så gammal). Mitt första val som professionell (?) kommunikatör. Jag är ingen politiker, jag har dålig koll på beslutsprocesser, men rent kommunikativt. Oj, oj, oj.

Hur kommer tidningar att ta betalt? Blir det Murdoch eller The Daily Beast som går vinnande ur striden? Vad händer med Radiotjänsts beslut att betalningskravet på TV-licens ska vara ”teknikneutralt”, framförallt med tanke på de nya mobila applikationer som SVT och TV4 lanserat för sina Play-tjänster. Hur kommer vi som PR-konsulter att agera i förhållande till att vissa tidningar tradear annonsutrymme mot redaktionellt dito?

Jag, som visserligen är en rookie i sammanhanget, tycker att det känns som att vår bransch är i en fantastisk utvecklingsfas och jag är glad att jag får vara en del av det.

Välkommen 2010, the future is now.

Hoverboard - ge det 5 år.

Hejdå 00 –tal: 1999-2009

Från Nöjesdguiden

En gång i tiden var Nöjesguiden, i likhet med många andra publikationer, en tidning fylld med referenser som endast några få utvalda begrepp sig på. Kort sagt: tidningen var hipp och väldigt mycket 90-tal. Det var på den tiden frihetsfronten delade ut alkohol vid Odenplan och många av Sveriges populäraste bloggare inte var födda.

I dag är Nöjesguiden mer mainstream, men ibland glimtar det till som i det senaste numret där 00-talet summeras, varifrån har jag hämtat illustrationen ovan. Den fångar på ett humoristiskt sätt två tendenser som jag väljer att ta med mig från nollnolltalet: vi skrev mer än någonsin på bloggar, forum, mikrobloggar etc. samtidigt som bland annat rapporter om den så kallade ”flumskolan” antydde att vår kunskapsnivå blev allt sämre. Motstridigheten i kurvan får mig att tänka på vad nollnoll-talet varit för mig.

Det gamla vs. det nya, en kamp som snarare var ett tillstånd. Ett årtionde präglat av nya kanaler, där vissa kanaler betraktades som döda innan de hunnit bli folkliga (en kvarleva från 90-talet månne?) och där allt för många hanterade de där ”nya och jobbiga kanalerna” på samma sätt som de hanterade ”internät” på 90-talet. Det vill säga en plats där du skulle vara.

Men mest av allt minns jag att människan är sig ganska lik. Visst var det flera som fick sina ”15 minutes of fame” när vi fick mer media än vad vi någonsin kunde hantera. Människan är fortfarande densamma men under 00- talet blev det lättare att avslöja dem som valde att behandla oss som något annat. Frågan om hur det kan komma sig att vår publiceringsvilja ökade drastiskt samtidigt som vår kollektiva kunskapsnivå enligt många nådde botten är nog en fråga vi får spara till nästa decennium.

Till sist lite av mitt 00-tal i punktform. Det är ju trots all listornas stora högtid:

– Trenderna färdades snabbare än någonsin och avståndet mellan innovators och early adopters krympte. Så gjorde även avståndet till early majority. Därför fortsätter det att vara relevant att beakta microtrender – i dem ligger alltid fröet till makrotrenderna.

– Personer och grupper som utgör smakfilter lever vidare och är snarare fler än färre idag men de finns nu på andra platser än de stora mediehusen.

– Min generation 70-talister blev gamla vilket innebar att vår analys av samtiden ofta var ett tecken på vårt biologiska och mentala åldrande och inte ett utslag av skarp analys.

– Du kunde göra karriär genom att starta en blogg.

– Vi talade om det svenska musikundret men påfallande få glömde att tacka ABF och den kommunala musikskolan, kanske var de inte tillräckligt samtida?

– Blockbustern regerade fortfarande (som Hannes skrev om här) men den delen av befolkningen som inte var intresserad behövde inte bry sig längre eftersom utbudet av ”smal kultur” blev större än någonsin genom vårt sätt att använda Internet.

– Jag skulle kunna lista hur mycket som helst men avslutar med mig själv och min väg under decennietb Berätttad enligt nollnoll-tals kliché, alltså personligt men inte privat: historia-kutlursociologi-radio- kriminalvård-skribent- socialsekretare- klubbfixare- Reklamskola-PR.

Bloggarnas negativa (?) påverkan på miljön

Att bloggare agerar recensenter och testare av diverse produkter är ingen nyhet. Med inriktningar som mat, skönhet, inredning och eko skriver bloggarna om nyheter inom just deras intressesfär. Bu blandas med bä och allt från sågning jämte fotknölarna till sky high förekommer i recensionerna. Många bloggare tar upp nyheter på produktfronten flera gånger varje dag till läsarnas stora förnöjsamhet.

Men, det finns ett men. Vart tar alla testade produkter vägen, var förvaras de, hur behandlas de, finns det något miljötänk i denna dagliga jättekonsumtion av varor? Exempelvis en skönhetsbloggare som Malin Crona på DN, hon recenserar säkert nagellack minst en gång i veckan. Det innebär att hon borde ha typ 5000 nagellacksflaskor i badrumsskåpet inom en snar framtid. Nagellack är lika nyttigt som billack för miljön, alltså inte alls. För att inte tala om alla maskaror, dyra ögonkrämer, concealers i budgetklassen, läppstift och vårdande ögonfransgeléer. Kanske skänker Malin bort en del av de testade produkterna till nära och kära, kanske hivar hon en del i soporna. Inte bra om vi tänker sopberg och miljöpåverkan.

Nu är ju Malin Crona inte en uttalad miljöpolis och jag har inte en aning om hur just hon löser detta så jag ska inte skälla på henne. Däremot ställer jag mig frågande till ekobloggarnas förhållningssätt till ovan nämnda problem, tänker de alls på det eller är det av underordnad betydelse i den goda kampen att få folk att köpa ekoprylar framför giftditon? Man kan ju ligga vaken om nätterna för mindre, i varje fall om man som undertecknad när ett konstant dåligt samvete över sopor och miljö vid sin barm.

En hit är fortfarande en hit i Casablanca

Differentiering. Det ordet har man hört i samband med Internet både en och två gånger under de senaste åren. Enligt mängder av teoretiker bidrar den mängd av information och tjänster tillgängliga på Internet till att vi nischar oss mer och mer. Eftersom vi kan få tag i allting kommer vi naturligtvis att anstränga för att få tag på det. The Long Tail berättade för oss att ”our culture and economy is increasingly shifting away from a focus on a relatively small number of ”hits” (mainstream products and markets) at the head of the demand curve and toward a huge number of niches in the tail.”

Visst! Alla gillar olika saker nu för tiden. Nej, så är det ju inte.

I artikeln ”A world of hits” i The Economist berättar man att många företag, tvärtemot the long tail, snarare lägger alla sina ägg i en korg och satsar multum på EN produkt. Alla vill göra en ”New Moon”, en ”The Lost Symbol” eller en Transformers. 5% av Spotifys låtar står för drygt 80% av alla spelningar, den brittiska musiktjänsten We7 har märkt liknande tendenser. Endast 22% av deras drygt 4 miljoner låtar spelas under en genomsnittlig vecka. I Storbritannien ökade intäkterna från de tio bäst säljande böckerna från $ 3,4 miljoner till 6 miljoner mellan 1998 0ch 2008.

Det finns uppenbarligen ett skriande behov av att konsumera samma populärkulturella produkter. Det sägs att alla i Sverige såg på Hyland, nu ser alla i världen på Kate, Sawyer, Sayid och Jack. Valfrihet ger ångest. Ställd inför för många val vill man att någon tar en i handen och försäkrar en att det jag väljer att konsumera, det är riktigt bra. Det är fler än dig som gillar det! Kom igen! Vi ser ett avsnitt av Vänner till! Validera min smak, snälla!

Detta verkar vara minst lika sant i Sverige som någon annanstans. Men det blir än mer intressant när man fokuserar på TV-mediet. TV är inte valfrihet brukar det heta.”Varför ska någon bestämma när, hur vad, jag ska titta på?”. TV6, Kanal 5, SVT mfl. har startat välbesökta Play-tjänster där tittarna själva väljer när de vill konsumera. Konsumenterna ber om valfrihet, säger Hej då till TV-tablå och vill konsumera på sina villkor.

Men så händer det. Varje fredag varje år. På spåret ses av 1,9 miljoner människor och Idol av 1,8. De mest sedda programmen i Sverige har koncept som spelar, i princip uteslutande, på direkthet och deltagande (deltagande konsumenter emellan, inte web 2.0). Min bror och hans vänner sitter varje fredag och dricker öl framför på Spåret. De är mellan 22 och 24 år gamla, mitt i målgruppen för ny teknik, play-tjänster och de som ska skrika efter valfrihet. De gör det visserligen med glimten i ögat, men de sitter och gissar, sjunger med och ironi-skrattar. Ett tydligt brott mot allt vad valfrihet heter.

Börjar vi uppskatta valfrihet till den grad att vi, så fort vi uppnått maximal valfrihet, väljer att bortse från den. Jag väljer att inte välja? Jag väljer inte, därför är jag?

KB och det digitala kulturarvet

Idag på morgonen poppade en artikel från SVTs Kulturnyheter upp i mitt twitterflöde (tack @jklang för det) som handlade om Kungliga Bibliotekets vilja att expandera regeln om pliktexemplar (att KB lagrar allt som publiceras i Sverige för att bevara vårt kulturarv) till att även gälla det som publiceras på Internet. Detta kallas för E-plikt. I enlighet med att ”ett exemplar av varje bok och tidning som trycks ska skickas till Kungliga Biblioteket för att bevara Sveriges kulturarv på en och samma plats” (SVT), ska även alla texter som anses ingå i vårt kulturarv publicerade på Internet lagras hos KB – i FYSISK form. Detta innebär att främst etablerade publicister blir tvungna att leverera material på antingen USB-minnen eller DVD-skivor. Från KB applåderar man e-pliktsutredningens betänkande.

KB fyller en funktion som ett slags Skansen för det svenska tryckta kulturarvet. Jag vill inte diskutera för och nackdelar angående deras roll som insamlare av vårt kulturarv i detta inlägg utan vill istället belysa det problematiska i åsikten att man inte kan lita på Internet. Är det egentligen säkrare att ha allt material som sammantaget ska vara vårt kulturarv i fysisk form än digital? ”Vi vill att allt ska levereras på fasta bärare – såsom USB-minnen eller DVD-skivor,  men inser samtidigt att insamlingen kan vara en smula problematisk”, säger riksbibliotikarie Magdalena Gram.  Problematiskt, ja, minst sagt.

Själva arbetsprocessen (brännande av skivor, överföring till USB-minnen) kommer att ta extremt mycket tid och vara minst sagt svåröverskådlig. För att i någon mån göra processen överskådlig kommer, som ovan nämnts, endast material av etablerade publicister att lagras. Jag förstår att det i princip är en omöjlighet att lagra ALLT. Men, det signalerar en syn på att det endast är material av dessa etablerade publicister som ingår i vårt kulturarv. Det publiceras en enorm mängd material som jag anser i allra högsta grad ingår i vårt kulturarv. Alla kulturbloggar, vare sig de publicerar dikter, noveller, romaner eller recensioner, ingår. Alla spelbloggar, skivbloggar, politikbloggar, filmbloggar ingår.

Initiativet är beundransvärt, om man tar till sig åsikten att publiceringsformerna på Internet inte liknar de traditionella. Vad som ska ingå i vårt gemensamma kulturarv definieras inte längre av huruvida det är en etablerad publicist eller inte som publicerat materialet i fråga. Möjligheten att idag i kunna ”publicera” sig själv gör initiativet extremt svårt både vad gäller urvalsprocessen och det praktiska tillvägagångssättet eftersom mängden information är ofattbar  KB och e-pliktsutredningen har tagit den definition av kulturarv som alltid funnits och applicerat den på ett medium där den inte passar. Internet är inte samma sak som traditionell media.

Men, som min kollega Martin sa tidigare idag, det kommer i alla fall att skapa en hel del jobb.

@IHannes82

På Disruptive Medias Really Realtime Conference som hölls i tisdags (den 20 oktober) uppkom en debatt om Vem man är på Twitter? En panel bestående av representanter från Tre, Dramaten, Thomas Cook och Viasat samlades under parollen ”Better business communication through realtime social media”. På scen befann sig alltså representater för företag som arbetar intensivt med sin närvaro i sociala medier.

En av de första diskussionerna som kom upp handlade om man som kund ville bli ”vän” med ett företag? Vare sig det är på Facebook, Twitter eller annat finns det idag tvivel om HUR man faktiskt ska attrahera ”followers”, ”fans” eller ”vänner”. Vad kan företaget tillföra vänskapen? Vad ska man som företag skriva om? Mona Wallin från Dramaten uttryckte det bra: ”En del i att vara vän är att dela med sig av det man gör”. Enligt denna paroll borde det alltså vara ok att skriva om lite allt möjligt – relationen företag/kund stärks av konversationen!

Nästa stora fråga berörde ämnet VEM man är på Twitter? Är man sig själv eller sitt företag? Flera av medlemmarna i panelen twittrar både för sitt företag och sig själva? Hur blir då relationen till ens ”followers” när man stängidgt växlar mellan privat och företag? Panelen verkade övertygad om att det finns en skillnad på ens företagsperona och ens privata dito. @dramaten och @monawallin är ett bra exempel (jag gillade verkligen Mona). Hon lyckas med att personliggöra Dramaten genom @dramaten, men går inte över gränsen till att bli @monawallin. Snarare anser jag att @dramaten stärks av Monas ”privata” twittrande.

Nu blir det riktigt meta: Hur gör man då om ens twitterperson blivit ens ”företagperson”? Flera svenska privata twittrare ligger runt 2000 followers och de är där som sig själva. Deras privata konto har blivit deras varumärke, deras företagpersona om man så vill. Hur gör man då om man vill privatisera sig, uttrycka ”egna” åsikter och skriva flamisgare än vad som stämmer in med ens twitterpersona?

Ett enkelt sätt är att helt enkelt skapa ett låst konto där du måste godkänna de som följer dig. Jag vet flera som gör detta.

Men! Under de senaste dagarna har jag sett ett tredje sätt: att skapa ett konto med samma namn som ditt eget och lägga till ett ”i” framför, ett I som i engelskans jag. I:et blir en markering av att det är ”jag” och inte ”varumärket” som skriver. Det blir mer av, den numera klassiska och omdebatterade, ”vad åt du till frukost”-tweeten. Hittills har jag bara sett fåtalet exempel på detta, men jag undrar om det kommer slå igenom? På ett sätt tycker jag att charmen med Twitter är just balansgången mellan det personliga och det företagsmässiga, det privata och det offentliga, det diskbänksrealistiska och det pretentiösa.

Jag följer utveklingen med spänning. Om ni hittar fler exempel på ”I”-konton hör gärna av er, här eller på @pratpr.

I Claudius - @Claudius personligare twitterkonto

Stjärnkonsulternas marknad?

PR-branschen har inte lika många ”stjärnor” som reklambranschen. Jag tror mig veta att så varit fallet under en längre tid (jag måste tillägga att jag är relativt nybakad som konsult). Reklambranschen är bättre på att födda stjärnkreatörer. Den där kreatören som ensam kan locka till sig mängder av kunder. En enkel googlesökning ger mängder av träffar och alla syftar till reklamare.

Visserligen har det alltid funnits stjärnkonsulter även inom PR. Tänk Jerry Bergström, Peje Emilsson eller Anders Halvarsson. Skillnaden är dock att det, rätta mig om jag har fel, känns som om dessa blir bedömda lika mycket utifrån parametrarna affärsmannaskap och förmåga att skapa och sedan driva ett framgångsrikt företag. Lite mer klassiskt manligt ryggdunkande liksom.

Jag tycker mig däremot märka en skillnad på senare tid. Jag skulle vilja spåra ändringen i stort sett enkom till Social Medier. Här finns (äntligen?) en arena för PR/kommunikation/sociala medier/strategi(what have you)-konsulter att synas mer påtagligt. Vägen från konsult till konsument krymper markant och de råd som ges får mer direkt(eller i alla fall synlig) effekt. Framförallt blir konsulterna SYNLIGA. Konsulterna har tagit steget från backstage ut på arenan. De blir enklare att se huruvida de var bra. Råd som ges kan mer ofta än förut spåras till hur ett företag/organisation/person/ beter sig och för sig i de sociala medierna. Korrelationen råd/action blir mer synlig för alla. Jag gillar det, bort från Hokus Pokus, Hysch Hysch, Puppet Master, Spinn, Fad King etc. Transparens är ett ord på de flestas läppar, och det bör väl gälla PR-branschen likväl som de företag vi konsultar för?

Det är, i synnerhet eftersom vår bransch i stor sett saknar gemensamma mätmetoder, svårare inom PR än reklam att se direkt samband mellan en enskild konsults arbete och ett lyckat arbete. Men, det blir lite enklare när det kommer till konsulter som arbetar och intresserar sig för sociala medier.

Johan Hedberg, Brit Stakston, Niklas Strandh, Jerry Silfver, Judith Wolst. Listan kan göras längre på ”PR”-konsulter som antingen rekryterats på grund av sitt eget varumärke inom SoMe eller stärkt sin egen byrås varumärke genom det samma. Johan Hedbergs Early October köptes upp av Springtime, Niklas Strandh lierade (?) sig med JMW, Jerry Silfwer är Dr. Spinn, Judith Wolst är Online PR och Brit Staktson är ”Fröken transperens” (Citat från Realconf).

Det ska bli mycket intressant att se vad detta får för konsekvenser för byråerna och branschen i stort. Är vi på väg mot ett ökat kringhoppande? Kommer konsulter stanna än kortare på respektive byrå? Kommer konsulternas varumärken bli större än byråernas? Vad tror ni? Diskutera med oss här eller på twitter.com/pratpr.

Edward Bernays - innan sociala medier