Archive for december, 2009

Så minns vi vårt 2009

december 22, 2009

2009 går mot sitt slut och det har varit ett spännande år. Det har bjudit på Nyhetsankor i mer än en bemärkelse, flertalet kända ansikten har gått bort och alldeles nyligen hölls en klimatkonferens som av många målades upp som den viktigaste händelsen någonsin. Nedan följer en lista på det som vi kommer att ta med oss från 2009, naturligtvis avgränsat till det vi brinner för: kommunikation och nyheter.

Pialena: Bilföretagens vara eller icke-vara. Cirkusen kring SAAB, Koenigsegg och Spyker, Volvos nedskärningar och GM’s kris i USA har varit en följetång under 2009. Hur kommer vi att ta oss fram under 2010?

Emelie: Barack Obamas tillträde som president i början av året hyllades världen över. Tilltron och förväntningarna på honom var enorma, vilket toppades av årets mest oväntade nyhet: Barack Obama tilldelas Nobels fredspris. Snacka om prestationsångest.

Johanna: Jag minns af Donner-skandalen där den förre kommunikationschefen på Röda Korset förskingrat stora summor pengar. Enligt Metro har detta har lett till en stor förtroendekris för Röda korset och de har tvingats att dra tillbaka en ny insamlingskampanj. Jag kan tänka mig att det kommer skrivas en hel del c – och d-uppsatser om det här under 2010.

Martin: Mobila applikationer blev under året lika vanligt som en sida/grupp på Facebook bland företag.

Eva: Bloggen Black Ascot från Studio Total och Malmöoperan eftersom det uppmärksammade och belyste fenomenet fejkbloggande. Över huvud taget har det varit en hel del ”lurendrejeri” för att få mediautrymme år. Jag undrar hur det påverkar journalisternas förtroende för oss pr-konsulter…

Thessan: Anna Anka. Eget TV-program, debattartikel på Newsmill, skilsmässa, hemmafrudebatt. Behöver jag säga mer?

Hannes: Vad kan jag säga annat än Twitter. Det var året mest använda ord, har gett upphov till mängder av artiklar, rubriker, och skandaler. 2009 var året då 140 tecken blev det nya standardmåttet.

Gabbi: Stormen kring Wanja Lundby-Wedin, fallskärmsavtal och AMF Pension. Kritiken som riktades mot Lundby-Wedin ledde till att hon avgick från flera styrelseuppdrag och var på vippen att avgå även som LO-ordförande, men hon tilläts stanna kvar och rida ut krisen. På detta sätt visade LO förtroende och tillät sin ordförande att själv ta itu med problemen.

Vi på Prat PR önskar er alla en God Jul och ett riktigt gott nytt år!

Hejdå 00 –tal: 1999-2009

december 21, 2009

Från Nöjesdguiden

En gång i tiden var Nöjesguiden, i likhet med många andra publikationer, en tidning fylld med referenser som endast några få utvalda begrepp sig på. Kort sagt: tidningen var hipp och väldigt mycket 90-tal. Det var på den tiden frihetsfronten delade ut alkohol vid Odenplan och många av Sveriges populäraste bloggare inte var födda.

I dag är Nöjesguiden mer mainstream, men ibland glimtar det till som i det senaste numret där 00-talet summeras, varifrån har jag hämtat illustrationen ovan. Den fångar på ett humoristiskt sätt två tendenser som jag väljer att ta med mig från nollnolltalet: vi skrev mer än någonsin på bloggar, forum, mikrobloggar etc. samtidigt som bland annat rapporter om den så kallade ”flumskolan” antydde att vår kunskapsnivå blev allt sämre. Motstridigheten i kurvan får mig att tänka på vad nollnoll-talet varit för mig.

Det gamla vs. det nya, en kamp som snarare var ett tillstånd. Ett årtionde präglat av nya kanaler, där vissa kanaler betraktades som döda innan de hunnit bli folkliga (en kvarleva från 90-talet månne?) och där allt för många hanterade de där ”nya och jobbiga kanalerna” på samma sätt som de hanterade ”internät” på 90-talet. Det vill säga en plats där du skulle vara.

Men mest av allt minns jag att människan är sig ganska lik. Visst var det flera som fick sina ”15 minutes of fame” när vi fick mer media än vad vi någonsin kunde hantera. Människan är fortfarande densamma men under 00- talet blev det lättare att avslöja dem som valde att behandla oss som något annat. Frågan om hur det kan komma sig att vår publiceringsvilja ökade drastiskt samtidigt som vår kollektiva kunskapsnivå enligt många nådde botten är nog en fråga vi får spara till nästa decennium.

Till sist lite av mitt 00-tal i punktform. Det är ju trots all listornas stora högtid:

– Trenderna färdades snabbare än någonsin och avståndet mellan innovators och early adopters krympte. Så gjorde även avståndet till early majority. Därför fortsätter det att vara relevant att beakta microtrender – i dem ligger alltid fröet till makrotrenderna.

– Personer och grupper som utgör smakfilter lever vidare och är snarare fler än färre idag men de finns nu på andra platser än de stora mediehusen.

– Min generation 70-talister blev gamla vilket innebar att vår analys av samtiden ofta var ett tecken på vårt biologiska och mentala åldrande och inte ett utslag av skarp analys.

– Du kunde göra karriär genom att starta en blogg.

– Vi talade om det svenska musikundret men påfallande få glömde att tacka ABF och den kommunala musikskolan, kanske var de inte tillräckligt samtida?

– Blockbustern regerade fortfarande (som Hannes skrev om här) men den delen av befolkningen som inte var intresserad behövde inte bry sig längre eftersom utbudet av ”smal kultur” blev större än någonsin genom vårt sätt att använda Internet.

– Jag skulle kunna lista hur mycket som helst men avslutar med mig själv och min väg under decennietb Berätttad enligt nollnoll-tals kliché, alltså personligt men inte privat: historia-kutlursociologi-radio- kriminalvård-skribent- socialsekretare- klubbfixare- Reklamskola-PR.

Bloggarnas negativa (?) påverkan på miljön

december 18, 2009

Att bloggare agerar recensenter och testare av diverse produkter är ingen nyhet. Med inriktningar som mat, skönhet, inredning och eko skriver bloggarna om nyheter inom just deras intressesfär. Bu blandas med bä och allt från sågning jämte fotknölarna till sky high förekommer i recensionerna. Många bloggare tar upp nyheter på produktfronten flera gånger varje dag till läsarnas stora förnöjsamhet.

Men, det finns ett men. Vart tar alla testade produkter vägen, var förvaras de, hur behandlas de, finns det något miljötänk i denna dagliga jättekonsumtion av varor? Exempelvis en skönhetsbloggare som Malin Crona DN, hon recenserar säkert nagellack minst en gång i veckan. Det innebär att hon borde ha typ 5000 nagellacksflaskor i badrumsskåpet inom en snar framtid. Nagellack är lika nyttigt som billack för miljön, alltså inte alls. För att inte tala om alla maskaror, dyra ögonkrämer, concealers i budgetklassen, läppstift och vårdande ögonfransgeléer. Kanske skänker Malin bort en del av de testade produkterna till nära och kära, kanske hivar hon en del i soporna. Inte bra om vi tänker sopberg och miljöpåverkan.

Nu är ju Malin Crona inte en uttalad miljöpolis och jag har inte en aning om hur just hon löser detta så jag ska inte skälla på henne. Däremot ställer jag mig frågande till ekobloggarnas förhållningssätt till ovan nämnda problem, tänker de alls på det eller är det av underordnad betydelse i den goda kampen att få folk att köpa ekoprylar framför giftditon? Man kan ju ligga vaken om nätterna för mindre, i varje fall om man som undertecknad när ett konstant dåligt samvete över sopor och miljö vid sin barm.

En hit är fortfarande en hit i Casablanca

december 16, 2009

Differentiering. Det ordet har man hört i samband med Internet både en och två gånger under de senaste åren. Enligt mängder av teoretiker bidrar den mängd av information och tjänster tillgängliga på Internet till att vi nischar oss mer och mer. Eftersom vi kan få tag i allting kommer vi naturligtvis att anstränga för att få tag på det. The Long Tail berättade för oss att ”our culture and economy is increasingly shifting away from a focus on a relatively small number of ”hits” (mainstream products and markets) at the head of the demand curve and toward a huge number of niches in the tail.”

Visst! Alla gillar olika saker nu för tiden. Nej, så är det ju inte.

I artikeln ”A world of hits” i The Economist berättar man att många företag, tvärtemot the long tail, snarare lägger alla sina ägg i en korg och satsar multum på EN produkt. Alla vill göra en ”New Moon”, en ”The Lost Symbol” eller en Transformers. 5% av Spotifys låtar står för drygt 80% av alla spelningar, den brittiska musiktjänsten We7 har märkt liknande tendenser. Endast 22% av deras drygt 4 miljoner låtar spelas under en genomsnittlig vecka. I Storbritannien ökade intäkterna från de tio bäst säljande böckerna från $ 3,4 miljoner till 6 miljoner mellan 1998 0ch 2008.

Det finns uppenbarligen ett skriande behov av att konsumera samma populärkulturella produkter. Det sägs att alla i Sverige såg på Hyland, nu ser alla i världen på Kate, Sawyer, Sayid och Jack. Valfrihet ger ångest. Ställd inför för många val vill man att någon tar en i handen och försäkrar en att det jag väljer att konsumera, det är riktigt bra. Det är fler än dig som gillar det! Kom igen! Vi ser ett avsnitt av Vänner till! Validera min smak, snälla!

Detta verkar vara minst lika sant i Sverige som någon annanstans. Men det blir än mer intressant när man fokuserar på TV-mediet. TV är inte valfrihet brukar det heta.”Varför ska någon bestämma när, hur vad, jag ska titta på?”. TV6, Kanal 5, SVT mfl. har startat välbesökta Play-tjänster där tittarna själva väljer när de vill konsumera. Konsumenterna ber om valfrihet, säger Hej då till TV-tablå och vill konsumera på sina villkor.

Men så händer det. Varje fredag varje år. På spåret ses av 1,9 miljoner människor och Idol av 1,8. De mest sedda programmen i Sverige har koncept som spelar, i princip uteslutande, på direkthet och deltagande (deltagande konsumenter emellan, inte web 2.0). Min bror och hans vänner sitter varje fredag och dricker öl framför på Spåret. De är mellan 22 och 24 år gamla, mitt i målgruppen för ny teknik, play-tjänster och de som ska skrika efter valfrihet. De gör det visserligen med glimten i ögat, men de sitter och gissar, sjunger med och ironi-skrattar. Ett tydligt brott mot allt vad valfrihet heter.

Börjar vi uppskatta valfrihet till den grad att vi, så fort vi uppnått maximal valfrihet, väljer att bortse från den. Jag väljer att inte välja? Jag väljer inte, därför är jag?

PR-byråernas storhetstid är över?

december 10, 2009

Någon mer än jag som kände sig lite trampad på tårna av ledaren i City måndagen den 7 december?

Under rubriken ”PR-byråernas årtionde går mot sitt slut” beklagar sig chef red Stefan Sjödin över hur jobbigt det är när företag genom PR-byråer uppvaktar redaktionen med budbärare som bjuder på frukost, alkohol och julbordstillbehör.Visst kan det vara jobbigt att bli avbruten på jobbet, men ledaren ger uttryck för en syn på PR-konsulter och det vi gör som känns främmande.

Som PR-konsult (med mer än 15 års erfarenhet som journalist) känner jag inte igen mig i beskrivningen att vi PR-konsulter ägnar oss åt att ”skyffla in skiten på redaktionerna” som det står i Sjödins ledare (går inte att länka direkt till ledaren). Det vi gör är att hjälpa företagen nyhetsvärdera och därefter presentera nyheten till media vars läsare är målgrupp för, och troligen intresserade av, nyheter inom t.ex. kommunikationslösningar, dryck och livsmedel.

Samtidigt ägnar sig Stockholm City som det ser ut i första hand åt att sälja annonsplats. Dagens City 10 december har 27 sidor annonser av totalt 47 sidor.

Utöver det gör City uppenbarligen det som vi på PR-byråer enligt Sjödin vill: smygreklam i redaktionell text (dvs. hyllar sådana produkter som redaktionen själva tycker att det är ok att lyfta upp i positiv dager på redaktionell plats) för bland annat en växande hamburgerkedja, en stor eventlokal, en småskalig chokladtillverkare plus att medarbetare tipsar om sina personliga favoriter bland helgens nöjesutbud i stan. Redan på första sidan visar City redaktionella bilder på skivor, parfym och dricksglas. Även de flesta recensionerna är positiva (men på sidan 38 finns faktiskt en kritisk recension av ett dataspel).

Är innehållet i dagens City verkligen ett tecken på att PR-byråernas storhetstid snart är över? Jag tycker snarare att det ser ut som bevis för att den goda journalistiken inte riktigt får plats i gratistidningar. City har ambitionen att erbjuda bra journalistik, men det blir mest gratisreklam för kulturkonsumtion (det mesta säkert initierat av PR-byråer). Och i stället för att visa intresse för sina annonsörers verksamheter och nyhetsvärdera deras produkter (trots att de kommer med bud från PR-byråer) ur läsarnas synvinkel fortsätter man att skyffla ut skit från redaktionerna. PR-byråernas storhetstid verkar vara nu, åtminstone om man ser till innehållet i City.

Jag hoppas verkligen att City tog emot den senapsnyhet som en PR-konsult skickade från ”ett välkänt” företag och att man presenterar ett stort test nästa vecka av alla vinterns senapsnyheter inför jul. För att hitta en ny, kul senap som passar på julbordet är verkligen en av årets största utmaningar för mig (och kanske fler City-läsare).

Eva Brodin Kjeller
PR-konsult

PR-kupp?

december 2, 2009

Under året har det stormat en hel del kring byrån Studio Total. Stormat, på ett bra sätt tycker jag. Framför allt verkar de själva vara av åsikten att storm är bra för dem, deras kunder och den som intresserar sig för dem. Deras arbetssätt och filosofi beskrivs i ett manifest som bland annat innehåller regeln ”Never use the passive where you can use the active.” De har under åren skapat en hel del PR-kupper, och det är precis ordet ”kupp” jag vill diskutera.

Jag tror inte någon glömt Kulturpartiet som ville komma in i riksdagen genom att fokusera på kulturfrågor och fronta med Kim Anderzon och Nisti Stêrk. Satsningen fick mycket uppmärksamhet, men på kort tid kom det fram att det var en, just det, PR-Kupp! En kupp för att belysa Kulturfrågorna som initierades av bland andra Riksteatern och Studio Total.

Under våren 2009 blev en blogg vid namn Black Ascot känd. Jag följde den från start, fascinerades, förundrades och inspirerades till viss del. Erika Ascot, författarinnan bakom bloggen, presenterade sig med orden ”8 år var jag när dom dog. Sedan dess bor jag med mitt styvmonster i en liten våning med 5 kakelugnar och 750 klänningar på Östermalm och gör det bästa för att supa/shoppa bort mina minnen”. Erika hade uppenbara problem. Hon hade tillfälliga sexuella kontakter,  söp, tog droger och skolkade. Efter cirka tre månader kom det fram att bloggen var, just det, en PR-kupp. En kupp för att marknadsföra en ny uppsättning på Malmöoperan som hette Vanessa. Fejkblogging, eller flogging som jag kallar det för, blev ett begrepp.

Under hösten 2009 satte Arvikafestivalen in en platsannons där de eftersökte människor som inte var rädda för att vara nakna och kunde dricka alkohol.
Intelligens var inte heller ett plus. Annonsen blev snabbt indragen från AMS. Snart därefter visade det sig vara, just det, en PR-kupp. En kupp för att skapa uppmärksamhet kring Arvikafestivalen.

Alla dessa så kallade PR-kupper är signerade byrån Studio Total. Detta ledde till att programmet Kobra på SVT intervjuade Per och Tomas från byrån och talade om marknadsföring och lurendrejeri. (se klippet här, ligger kvar till den 17 dec).

PR-kupp, PR-bluff, reklamkampanj, PR-kampanj etc. Vad är det för något?
Enligt Tomas är det berättelser, enligt andra är det lurendrejeri.

Jag tycker att det är briljant. De har berättat en historia om respektive företag eller fråga. Istället för att gå rakt på kärnan går man runt den, fyller den med budskap, känslor och teman. Studio Total säger själva att världen är full av storys, och de vill berätta dem.

Så, har de ljugit, bedragit eller skojat? Jag tror att de som reagerat hårdast är journalisterna, eftersom det är dem som faktiskt skrivit om någonting som de själva, med en fundamentalistisk världsbild, ”lurats” till att tro vara sant. Det intressanta med Studio Total-händelserna är att deras kampanjer är typ de enda jag hört mina vänner utanför media-bubblan diskutera med inlevelse och på allvar. Är det rätt eller fel att ”lura” journalister och allmänhet genom att berätta stories som inte är lögn, men inte heller helt sanningsenliga?

Med detta inte sagt att jag uppmanar till att tänja på ”sanningens” gränser, men faktum kvarstår att ovan exempel har resulterat i stor spridning i media och hög igenkänning för uppdragsgivarna.

Rätt/fel? Moraliskt/omoraliskt? Lögn/sanning? Det fantastiska ur ren PR-synpunkt är att man börjar diskutera! En ”normal” kampanj slutar ofta vara intressant efter att dess budskap förmedlats, men i ovan nämnda kampanjer lever diskussionen kvar längre.

Men ”kupp”? Nja, jag vet inte.
Håller ni med? Diskutera med oss här eller på @pratpr.