Archive for the ‘Journalistik’ Category

Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

juli 13, 2010

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Redaktionelltsamarbetes-konsult?

april 30, 2010

I onsdagens Dagens Media (artikeln ligger under ”plus” = ingen länk) hittade jag en artikel som handlade om Proffices kampanj ”Jobbresan” som de genomför i samarbete med Aftonbladet. Dagens Media berättar att det är ett redaktionellt samarbete mellan de två företagen och att det ”I avtalet mellan Aftonbladet och Proffice regleras bland annat hur mycket annonser Proffice ska köpa under året – och till vilket pris, samt vilken exponering företagets logga ska ha i anslutning till artiklarna”. Enligt Aftonbladets Jan Helin är det ett allt vanligare önskemål från annonsörer att få synas i redaktionella koncept. Såklart. Ju mer reklamvana vi blir desto svårare blir det att få genomslag, och annonsörerna söker sig till andra arenor. Då är det klart roligare för ett företag att synas i ett redaktionellt sammanhang under en längre tid än ”enbart” i annonsform. Egentligen inget nytt, men ett fenomen som ökar.

Det är en gammal sanning inom PR-skrået att annonsvärde multipliceras med mellan 3-7 för att få fram PR-värdet. Men hur mäter man en artikel som är en ”traditionell” annons, fast skriven av en journalist, på redaktionell plats i utbyte mot ”betalning” av företaget som artikeln handlar om? Svårt.

Det som gör att en artikel har högre trovärdighet än en ”annons” är just att det finns ett filter mellan företaget och vad som sägs i tidningen, den objektive journalisten. Trovärdigheten ökar och värdet på det som sägs likaså. Det är vårt jobb som PR-konsulter att med vår nyhetsnäsa (eller vad man nu vill kalla det) värdera nyheter från våra kunder, nyhetsanpassa och se till att journalisten på ett sätt eller annat, kommer i kontakt med nyheten. Journalisten tar emot nyheten, värderar i sin tur det som sägs och bedömer det som värt, eller inte värt, att skriva om. Men processen ser annorlunda ut när det kommer till redaktionella samarbeten. Då hoppar vi över ett par steg i flödesschemat.

Men är det rätt eller fel? Det är väl helt ok så länge det syns att det faktiskt är ett samarbete. Avsändaren blir viktigare och viktigare. Det har hänt oss på Prat PR upprepade gånger att man i kontakt med en redaktör blir hänvisad till marknadsavdelningen (detta har enbart hänt i kontakt med magasin/tidskrifter). Det är alltid lite oklart egentligen hur en eventuell överenskommelse skulle se ut, men det är underförstått att köpt annonsutrymme = utrymme på redaktionell plats. Jag brukar tacka för mig, bolla över till mediebyrån och senare följa upp vad samtalet ledde till.

Jag tycker faktiskt att Jobbresan är en helt okej redaktionell produkt (värderingen gäller inte själva textens kvalitet). Jag tycker att det faktiskt finns ett redaktionellt värde i arbetslöshet, jobbsökande etc. Däremot finns det flera tillfällen då jag reagerar lite över det extremt positiva tilltalet. Exempel ”Snacka om succé! Det är verkligen fullt drag i Jobbresans buss här på Tyska torget i Norrköping.”. Ordet succé sticker lite väl i ögonen när man vet att det är ett samarbete med företaget som gör succé. Med detta inte sagt att jag tycker om idéen med samarbetet. Jag menar att om artikelserien skulle vara gjord utan ”samarbetspartner” skulle jag förstått att de körde den.

Det är däremot inget nytt fenomen, men om det nu faktiskt blir vanligare och vanligare, finns det en risk att vissa PR-konsulter byter titel på sina visitkort till Redaktionelltsamarbetes-konsult?