Archive for the ‘Kultur’ Category

Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

juli 13, 2010

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Annonser

Hejdå 00 –tal: 1999-2009

december 21, 2009

Från Nöjesdguiden

En gång i tiden var Nöjesguiden, i likhet med många andra publikationer, en tidning fylld med referenser som endast några få utvalda begrepp sig på. Kort sagt: tidningen var hipp och väldigt mycket 90-tal. Det var på den tiden frihetsfronten delade ut alkohol vid Odenplan och många av Sveriges populäraste bloggare inte var födda.

I dag är Nöjesguiden mer mainstream, men ibland glimtar det till som i det senaste numret där 00-talet summeras, varifrån har jag hämtat illustrationen ovan. Den fångar på ett humoristiskt sätt två tendenser som jag väljer att ta med mig från nollnolltalet: vi skrev mer än någonsin på bloggar, forum, mikrobloggar etc. samtidigt som bland annat rapporter om den så kallade ”flumskolan” antydde att vår kunskapsnivå blev allt sämre. Motstridigheten i kurvan får mig att tänka på vad nollnoll-talet varit för mig.

Det gamla vs. det nya, en kamp som snarare var ett tillstånd. Ett årtionde präglat av nya kanaler, där vissa kanaler betraktades som döda innan de hunnit bli folkliga (en kvarleva från 90-talet månne?) och där allt för många hanterade de där ”nya och jobbiga kanalerna” på samma sätt som de hanterade ”internät” på 90-talet. Det vill säga en plats där du skulle vara.

Men mest av allt minns jag att människan är sig ganska lik. Visst var det flera som fick sina ”15 minutes of fame” när vi fick mer media än vad vi någonsin kunde hantera. Människan är fortfarande densamma men under 00- talet blev det lättare att avslöja dem som valde att behandla oss som något annat. Frågan om hur det kan komma sig att vår publiceringsvilja ökade drastiskt samtidigt som vår kollektiva kunskapsnivå enligt många nådde botten är nog en fråga vi får spara till nästa decennium.

Till sist lite av mitt 00-tal i punktform. Det är ju trots all listornas stora högtid:

– Trenderna färdades snabbare än någonsin och avståndet mellan innovators och early adopters krympte. Så gjorde även avståndet till early majority. Därför fortsätter det att vara relevant att beakta microtrender – i dem ligger alltid fröet till makrotrenderna.

– Personer och grupper som utgör smakfilter lever vidare och är snarare fler än färre idag men de finns nu på andra platser än de stora mediehusen.

– Min generation 70-talister blev gamla vilket innebar att vår analys av samtiden ofta var ett tecken på vårt biologiska och mentala åldrande och inte ett utslag av skarp analys.

– Du kunde göra karriär genom att starta en blogg.

– Vi talade om det svenska musikundret men påfallande få glömde att tacka ABF och den kommunala musikskolan, kanske var de inte tillräckligt samtida?

– Blockbustern regerade fortfarande (som Hannes skrev om här) men den delen av befolkningen som inte var intresserad behövde inte bry sig längre eftersom utbudet av ”smal kultur” blev större än någonsin genom vårt sätt att använda Internet.

– Jag skulle kunna lista hur mycket som helst men avslutar med mig själv och min väg under decennietb Berätttad enligt nollnoll-tals kliché, alltså personligt men inte privat: historia-kutlursociologi-radio- kriminalvård-skribent- socialsekretare- klubbfixare- Reklamskola-PR.

KB och det digitala kulturarvet

november 17, 2009

Idag på morgonen poppade en artikel från SVTs Kulturnyheter upp i mitt twitterflöde (tack @jklang för det) som handlade om Kungliga Bibliotekets vilja att expandera regeln om pliktexemplar (att KB lagrar allt som publiceras i Sverige för att bevara vårt kulturarv) till att även gälla det som publiceras på Internet. Detta kallas för E-plikt. I enlighet med att ”ett exemplar av varje bok och tidning som trycks ska skickas till Kungliga Biblioteket för att bevara Sveriges kulturarv på en och samma plats” (SVT), ska även alla texter som anses ingå i vårt kulturarv publicerade på Internet lagras hos KB – i FYSISK form. Detta innebär att främst etablerade publicister blir tvungna att leverera material på antingen USB-minnen eller DVD-skivor. Från KB applåderar man e-pliktsutredningens betänkande.

KB fyller en funktion som ett slags Skansen för det svenska tryckta kulturarvet. Jag vill inte diskutera för och nackdelar angående deras roll som insamlare av vårt kulturarv i detta inlägg utan vill istället belysa det problematiska i åsikten att man inte kan lita på Internet. Är det egentligen säkrare att ha allt material som sammantaget ska vara vårt kulturarv i fysisk form än digital? ”Vi vill att allt ska levereras på fasta bärare – såsom USB-minnen eller DVD-skivor,  men inser samtidigt att insamlingen kan vara en smula problematisk”, säger riksbibliotikarie Magdalena Gram.  Problematiskt, ja, minst sagt.

Själva arbetsprocessen (brännande av skivor, överföring till USB-minnen) kommer att ta extremt mycket tid och vara minst sagt svåröverskådlig. För att i någon mån göra processen överskådlig kommer, som ovan nämnts, endast material av etablerade publicister att lagras. Jag förstår att det i princip är en omöjlighet att lagra ALLT. Men, det signalerar en syn på att det endast är material av dessa etablerade publicister som ingår i vårt kulturarv. Det publiceras en enorm mängd material som jag anser i allra högsta grad ingår i vårt kulturarv. Alla kulturbloggar, vare sig de publicerar dikter, noveller, romaner eller recensioner, ingår. Alla spelbloggar, skivbloggar, politikbloggar, filmbloggar ingår.

Initiativet är beundransvärt, om man tar till sig åsikten att publiceringsformerna på Internet inte liknar de traditionella. Vad som ska ingå i vårt gemensamma kulturarv definieras inte längre av huruvida det är en etablerad publicist eller inte som publicerat materialet i fråga. Möjligheten att idag i kunna ”publicera” sig själv gör initiativet extremt svårt både vad gäller urvalsprocessen och det praktiska tillvägagångssättet eftersom mängden information är ofattbar  KB och e-pliktsutredningen har tagit den definition av kulturarv som alltid funnits och applicerat den på ett medium där den inte passar. Internet är inte samma sak som traditionell media.

Men, som min kollega Martin sa tidigare idag, det kommer i alla fall att skapa en hel del jobb.

Midsommar och Birgit Nilsson

juni 18, 2009

Nu har vi satt igång bloggen på riktigt. Först är det visserligen midsommar, men vi sätter igång ändå, på riktigt.

Veckan innan midsommar har inneburit väldigt mycket jobb med The Birit Nilsson Prize. Det är vi på Prat PR som sköter mediekontakterna kring priset och planeringen av prisceremonin. Vi gör detta tillsammans med vår systerbyrå i Schweiz, Farner PR. Det är ett extremt roligt projekt som kommer att ta upp mycket av vår tid fram till den 13 oktober då allt går av stapeln på Kungliga Operan. Priset är även en del av det officiella programmet kring EU-ordförandeskapet, som Sverige tar över den 1 Juli. Om ni vill hålla er uppdaterade så kika in här på pratbloggen, på Operans hemsida eller på den officiella sajten för the Birgit Nilsson Prize.

Det går faktiskt att köpa biljetter till ceremonin. De släpps den 4 augusti och säljs genom Operans biljettkassa och Ticnet.

Men först ska vi som sagt fira midsommar! Över helgen hoppas vi att ni lyssnar på när Birgit Nilsson sjunger Liebestod ur Richard Wagner’s Tristan und Isolde

/Hannes