Archive for the ‘Politisk kommunikation’ Category

Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

juli 13, 2010

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Annonser

And so it begins…

januari 8, 2010

2010. Fattar ni hur framtida det är? I Tillbaka till framtiden del II åker de till 2015. Då finns flygbilar, hologram och minpizzor som blir stora på sekunder i mikrovågsugnen. Det är fem år dit. I Flykten från New York är året 1997. Då är Manhattan ett fängelse, med mördare, gäng och massor, massor av rök. Det var 12 år sedan.

Och vart lämnar det oss? I framtiden? Ja. Framtiden är nu, Du sköna nya värld etc.

Jag tror att 2010 kommer att vara ett av de mest spännande åren på länge rent kommunikationsmässigt. Vi kommer att få se politiker efter politiker kommunicera med väljare, vi kommer att få se parti efter parti försöka kommunicera med sina väljare och alla kommer att vilja plocka upp stafettpinnen efter Obama. Jag hoppas att vi kommer att få se en av de största omdaningarna av kampanjtänk (stryks ordet helt, rent begreppsmässigt?) i modern historia. (Läs Brit Stakstons fina inlägg om detta här).

Eller är det snarare en av de största tillbakagångarna? Tillbaka till gräsrötterna, tillbaka till dialog, kommunikation, demokrati? Valet 2010 kommer, i alla fall för mig, att bli det mest spännande att följa under min livstid (tänk på att jag inte är så gammal). Mitt första val som professionell (?) kommunikatör. Jag är ingen politiker, jag har dålig koll på beslutsprocesser, men rent kommunikativt. Oj, oj, oj.

Hur kommer tidningar att ta betalt? Blir det Murdoch eller The Daily Beast som går vinnande ur striden? Vad händer med Radiotjänsts beslut att betalningskravet på TV-licens ska vara ”teknikneutralt”, framförallt med tanke på de nya mobila applikationer som SVT och TV4 lanserat för sina Play-tjänster. Hur kommer vi som PR-konsulter att agera i förhållande till att vissa tidningar tradear annonsutrymme mot redaktionellt dito?

Jag, som visserligen är en rookie i sammanhanget, tycker att det känns som att vår bransch är i en fantastisk utvecklingsfas och jag är glad att jag får vara en del av det.

Välkommen 2010, the future is now.

Hoverboard - ge det 5 år.

Valet 2010: Sociala vs traditionella medier

oktober 21, 2009
Olika plattformar för social mediekontakt

Olika plattformar för social mediekontakt

I måndags kväll arrangerade Svenska PR-företagen en debatt på Pressklubben i Stockholm om hur det nya medielandskapet och hotet om tidningsdöden kommer påverka journalistiken och pr-branschen. I panelen satt Anna Serner från TU, Niklas Svensson från TV4 som driver politikerbloggen, Rolf van den Brink, bloggare och journalist och Gabriella Finnborg, pr-konsult och vd för Prat PR.

En av flera frågor från moderator Åse Lidbeck handlade om bloggarnas betydelse ”Är den tredje statsmakten på väg att spela ut sin roll, och vad har det för betydelse för demokratin?” Panelens åsikter ventilerades och vi var inte helt överens, mer än i frågan om bloggarnas betydelse för utgången av valet i Sverige 2010. Här var panelen enig om att sociala medier inte kommer att få samma betydelse som i USA. Barack Obamas valseger blev helt klart ett genombrott för sociala medier, ”Obama har gett sociala medier en högre röst”.  Obamas twittrande gav sociala medier ett ansikte utåt just därför att det uppmärksammades rejält i gammelmedia.

Trenden visar att det blir allt viktigare med sociala medier och i takt med allt fler användare får det en ökad roll. Jag är dock övertygad om att de traditionella medierna fortfarande kommer att ha en avgörande betydelse för valet 2010 när det gäller vilket parti man ska rösta på. De svenska politiska partierna har imponerats av Obamas kampanj och inför det svenska riksdagsvalet kommer de att satsa på allt från bloggar till YouTube och sociala nätverk för att föra ut sina budskap. Och det är bra. Debatten behöver föras i flera forum, både i den digitala och i den fysiska världen. Sociala medier kommer definitiv att spela en roll, inte minst därför att journalister använder det för sin research och informationsspridning. Hälften av Sveriges journalister twittrar, men andelen twittrande svenskar är fortfarande lågt, ca 70 000. Detta kan jämföras med Aftonbladet.se som har 3,8 miljoner unika webbläsare per vecka.

Och om man betraktar Internet som ett forum, ett enda socialt media, så kommer vi definitivt att se mer opinionspåverkan den vägen. Här har redan enfrågepartier som Piratpartiet visat på framgångar. En viktig fördel med Internet är just den direkta interaktiviteten. Det saknar traditionella medier (Radio, TV och tidningar).  Att engagera handlar om att göra budskap tydliga, att hitta den där rätta känslan som får folk att själva vilja sprida budskap vidare eller själva trycka upp kampanjaffischer. Så länge politikerna kör med samma retorik och kampanjer, applicerat i nya kanaler kommer vi inte se någon Obama-effekt i Sverige.

Så även om de svenska partiernas valstrateger har varit på träningsläger i USA för att lära av Obamas kampanjexperter så är jag övertygad om att väljarna slutligen lägger sin röst på vad de ser och hör på TV eller vad de läser om i tidningarna. Journalisternas roll som tredje statsmakt kommer fortfarande att ha en starkt avgörande betydelse för valets utgång. Men i framtiden kommer fajten att bli tuffare.

Verklighetens folk

september 25, 2009

En gång i tiden levde jag i en tro att Göran Hägglund var den där intelligenta partiledaren för det lilla marginella partiet med omoderna åsikter. Efter hans senaste vecka i mediefokus har jag tänkt om, han är fortfarande ledare för ett litet marginellt parti med omoderna åsikter, men jag betraktar honom numera som en vanlig politiker. Ett fokus som väl förmodligen kom fram i går i programmet Debatt som är SVT:s flaggskepp när det gäller höstens tv-trend  – ofrivillig komik. Hans utspel om verklighetens folk och den nya överheten tror jag inte var illa genomtänkt rent kommunikativt. För det första känns hans resonemang om den stora massa han fördomsfullt beskriver allt för desperat. Den grupp han beskriver, som i själva verket är ett en stor mängd olika målgrupper, lägger lika mycket märke till hans utspel som de som läser Dan Jönssons senaste krönika i DN Kultur.

Samtidigt förstår jag honom. Hans parti är illa ute och han vill nå nya segment. Problemet är att de nya segmenten ägs av Moderaterna och Socialdemokraterna men nu vill Hägglund tillförskansa sig en del av kakan. Men då krävs en betydligt mer genomtänkt strategi. Att använda begrepp som kulturvänstern skapar på sin höjd en axelryckning i Höör. Hans utspel känns mest stressat och Kristdemokraternas profil som tidigare var relativt tydlig blir nu mest luddig och är det något de tusentals olika varianterna av ”verklighetens folk” har gemensamt så är det att de gillar tydliga alternativ. Nej, jag tror Göran Hägglund får bakläxa vad det gäller kommunikationsarbete, kanske kan han få låna lite böcker av Per Schlingmann?

Efter att ha sett underhållningsprogrammet Debatt i går slår det mig att Linda Skugge allt som ofta representerar villa-medelklassen. Tror att det hade varit förtjänstfullt om perspektivet breddas med fler talespersoner, Sollentuna skiljer sig trots allt en hel del från andra områden utanför Storstockholm.

P.S. Ett tips till Göran Hägglund: kolla upp begreppet aspirationsmålgrupp, rätt använt kan det vara användbart i kommunikativa syften.

Fredriks 100 resor

augusti 25, 2009

Jag måste börja detta inlägg med en disclaimer. Detta inlägg ska inte tolkas som sympatiserade med en viss politisk ideologi eller ett politiskt parti. Det är ett inlägg om kommunikation.

Igår, måndagen den 24 augusti, genomförde statsminister Fredrik Reinfeldt sin hundrade resa som Sveriges Statsminister. Han har rest till stora delar av Sverige och började , med Moderaternas egna ord, med att besöka en skola, polisstationen och ett äldreboende i Ronna i Södertälje. I måndags gav han sig återigen av till Ronne.

Statsministern har, på flera ställen, fått kritik för att ha varit osynlig. Kritiken har visserligen blivit mildare den senaste tiden, men har tidigare varit skarp. Resorna, de 100 resorna, beskrivs här som en av anledningarna till Reinfeldts frånvaro.

– För mig har det varit viktigt att systematiskt resa runt i hela Sverige och lyssna på människors berättelser, säger Reinfeldt själv i ett blogginlägg/pressmeddelande.

Jag tycker att ”Fredriks hundra resor i Sverige” är ett smart kommunikativt tilltag. Det är personligt, svarar på kritik, och ”bortförklarar” statsministerns frånvaro i debatten genom att tillskriva honom ett socialt engagemang. Han är en person med örat mot rälsen, med en fot i Rosengård och en fot i Rosenbad. Som sagt, oavsett vad jag tycker om Moderaternas politik, kan jag ändå beundra strategin. Det är enhetligt, enkelt, passar in bra rent tidsmässigt med upptakten inför valspurten och fick bra genomslag i media. Jag har även för mig att jag såg en Re:tweet av typ @100resor igår men nu när jag letar hittar jag det inte. Tipsa gärna om ni vetom, och var det finns en twitterprofil.

Jag gick i alla fall på det. Utan att rent ut säga att ja, jag har varit osynlig och det står jag för, får Reinfeldt och hans folk in det som ett underbudskap i kommunikationen. Snyggt.

Fredrik Reinfelt, alltid på väg.

Fredrik Reinfelt, alltid på väg.