Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Vår eviga kärlek till det exotiska

Nu när semesterperioden har börjat, läser vi i medierna att svenskarna reser till exotiska destinationer som aldrig förr. Charterbokningarna har ökat, utbudet för ressugna konsumenter likaså, och konkurrensen i resebranschen hårdnar. I år verkar kryssningar vara populärast: i varje resemagasin och resebilaga hittar man vackra kryssningsreportage, och dags- och kvällspress rapporterar om nya aktörer på marknaden som testar nya sätt att locka resenärer. Medan italienska MSC Cruises har som godmor till sina fartyg ingen mindre än filmlegenden Sophia Loren, passar Costa på att samarbeta med Anita Ekberg och Disney Cruise lockar med Musse Pigg.

Kryssningsbranschen är relativt ny i Norden, och många internationella rederier väljer att satsa på nordborna. Enligt European Cruise Council, har den skandinaviska kryssningsmarknaden ökat med 41 procent fler passegerare det senaste året, vilket är den högsta siffran i Europa.  Det som är intressant är att den traditionella bilden av kryssning förändrats snabbt: från att anses vara en lyxig och dyr semesterform för bröllopspar och förmögna pensionärer, har kryssning blivit en alltmer folklig semesterform.

En ny undersökning om svenskarnas resvanor gjort på uppdrag av MSC Cruises, visar att nästan varannan svensk kan tänka sig åka på kryssning nästa semester. 45 procent av resintresserade svenskar har en kryssning i Medelhavet eller Karibien i åtanke när de planerar semestern, och hela 67 procent av de tillfrågade skulle kunna tänka sig byta ut skidsemestern på vintern mot en kryssning på varmare breddgrader. Av de som har barn kan hela 62 procent tänka sig att åka på kryssning tillsammans med barnen. Kryssning är den nya chartern alltså!

Jag var i London nyligen och märkte ett starkt intresse för allt som kommer från Skandinavien. I de fina skivaffärerna stod plattorna av José Gonzales, Nicolai Dunger, Lykke Li i de främsta hyllorna, Bergmans dvd-boxar hade den fina skyltfönsterplatsen, Millenium-trilogin ockuperade varenda bokaffär. Och så av en slump gick jag förbi Bröderna Olssons i Soho och två svenska caféer: en på Brick Lane och en i Marylebone. Det kan vara så att jag nu blivit mer uppmärksam, men jag blev lite glad över att se att Sverige känns exotiskt även för engelskmän! 

Sociala medier och cash – Social+Cash

För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.

Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.

Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.

Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.

Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.

Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.

Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.

Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.

And so it begins…

2010. Fattar ni hur framtida det är? I Tillbaka till framtiden del II åker de till 2015. Då finns flygbilar, hologram och minpizzor som blir stora på sekunder i mikrovågsugnen. Det är fem år dit. I Flykten från New York är året 1997. Då är Manhattan ett fängelse, med mördare, gäng och massor, massor av rök. Det var 12 år sedan.

Och vart lämnar det oss? I framtiden? Ja. Framtiden är nu, Du sköna nya värld etc.

Jag tror att 2010 kommer att vara ett av de mest spännande åren på länge rent kommunikationsmässigt. Vi kommer att få se politiker efter politiker kommunicera med väljare, vi kommer att få se parti efter parti försöka kommunicera med sina väljare och alla kommer att vilja plocka upp stafettpinnen efter Obama. Jag hoppas att vi kommer att få se en av de största omdaningarna av kampanjtänk (stryks ordet helt, rent begreppsmässigt?) i modern historia. (Läs Brit Stakstons fina inlägg om detta här).

Eller är det snarare en av de största tillbakagångarna? Tillbaka till gräsrötterna, tillbaka till dialog, kommunikation, demokrati? Valet 2010 kommer, i alla fall för mig, att bli det mest spännande att följa under min livstid (tänk på att jag inte är så gammal). Mitt första val som professionell (?) kommunikatör. Jag är ingen politiker, jag har dålig koll på beslutsprocesser, men rent kommunikativt. Oj, oj, oj.

Hur kommer tidningar att ta betalt? Blir det Murdoch eller The Daily Beast som går vinnande ur striden? Vad händer med Radiotjänsts beslut att betalningskravet på TV-licens ska vara ”teknikneutralt”, framförallt med tanke på de nya mobila applikationer som SVT och TV4 lanserat för sina Play-tjänster. Hur kommer vi som PR-konsulter att agera i förhållande till att vissa tidningar tradear annonsutrymme mot redaktionellt dito?

Jag, som visserligen är en rookie i sammanhanget, tycker att det känns som att vår bransch är i en fantastisk utvecklingsfas och jag är glad att jag får vara en del av det.

Välkommen 2010, the future is now.

Hoverboard - ge det 5 år.

Så minns vi vårt 2009

2009 går mot sitt slut och det har varit ett spännande år. Det har bjudit på Nyhetsankor i mer än en bemärkelse, flertalet kända ansikten har gått bort och alldeles nyligen hölls en klimatkonferens som av många målades upp som den viktigaste händelsen någonsin. Nedan följer en lista på det som vi kommer att ta med oss från 2009, naturligtvis avgränsat till det vi brinner för: kommunikation och nyheter.

Pialena: Bilföretagens vara eller icke-vara. Cirkusen kring SAAB, Koenigsegg och Spyker, Volvos nedskärningar och GM’s kris i USA har varit en följetång under 2009. Hur kommer vi att ta oss fram under 2010?

Emelie: Barack Obamas tillträde som president i början av året hyllades världen över. Tilltron och förväntningarna på honom var enorma, vilket toppades av årets mest oväntade nyhet: Barack Obama tilldelas Nobels fredspris. Snacka om prestationsångest.

Johanna: Jag minns af Donner-skandalen där den förre kommunikationschefen på Röda Korset förskingrat stora summor pengar. Enligt Metro har detta har lett till en stor förtroendekris för Röda korset och de har tvingats att dra tillbaka en ny insamlingskampanj. Jag kan tänka mig att det kommer skrivas en hel del c – och d-uppsatser om det här under 2010.

Martin: Mobila applikationer blev under året lika vanligt som en sida/grupp på Facebook bland företag.

Eva: Bloggen Black Ascot från Studio Total och Malmöoperan eftersom det uppmärksammade och belyste fenomenet fejkbloggande. Över huvud taget har det varit en hel del ”lurendrejeri” för att få mediautrymme år. Jag undrar hur det påverkar journalisternas förtroende för oss pr-konsulter…

Thessan: Anna Anka. Eget TV-program, debattartikel på Newsmill, skilsmässa, hemmafrudebatt. Behöver jag säga mer?

Hannes: Vad kan jag säga annat än Twitter. Det var året mest använda ord, har gett upphov till mängder av artiklar, rubriker, och skandaler. 2009 var året då 140 tecken blev det nya standardmåttet.

Gabbi: Stormen kring Wanja Lundby-Wedin, fallskärmsavtal och AMF Pension. Kritiken som riktades mot Lundby-Wedin ledde till att hon avgick från flera styrelseuppdrag och var på vippen att avgå även som LO-ordförande, men hon tilläts stanna kvar och rida ut krisen. På detta sätt visade LO förtroende och tillät sin ordförande att själv ta itu med problemen.

Vi på Prat PR önskar er alla en God Jul och ett riktigt gott nytt år!

Bloggarnas negativa (?) påverkan på miljön

Att bloggare agerar recensenter och testare av diverse produkter är ingen nyhet. Med inriktningar som mat, skönhet, inredning och eko skriver bloggarna om nyheter inom just deras intressesfär. Bu blandas med bä och allt från sågning jämte fotknölarna till sky high förekommer i recensionerna. Många bloggare tar upp nyheter på produktfronten flera gånger varje dag till läsarnas stora förnöjsamhet.

Men, det finns ett men. Vart tar alla testade produkter vägen, var förvaras de, hur behandlas de, finns det något miljötänk i denna dagliga jättekonsumtion av varor? Exempelvis en skönhetsbloggare som Malin Crona på DN, hon recenserar säkert nagellack minst en gång i veckan. Det innebär att hon borde ha typ 5000 nagellacksflaskor i badrumsskåpet inom en snar framtid. Nagellack är lika nyttigt som billack för miljön, alltså inte alls. För att inte tala om alla maskaror, dyra ögonkrämer, concealers i budgetklassen, läppstift och vårdande ögonfransgeléer. Kanske skänker Malin bort en del av de testade produkterna till nära och kära, kanske hivar hon en del i soporna. Inte bra om vi tänker sopberg och miljöpåverkan.

Nu är ju Malin Crona inte en uttalad miljöpolis och jag har inte en aning om hur just hon löser detta så jag ska inte skälla på henne. Däremot ställer jag mig frågande till ekobloggarnas förhållningssätt till ovan nämnda problem, tänker de alls på det eller är det av underordnad betydelse i den goda kampen att få folk att köpa ekoprylar framför giftditon? Man kan ju ligga vaken om nätterna för mindre, i varje fall om man som undertecknad när ett konstant dåligt samvete över sopor och miljö vid sin barm.

En hit är fortfarande en hit i Casablanca

Differentiering. Det ordet har man hört i samband med Internet både en och två gånger under de senaste åren. Enligt mängder av teoretiker bidrar den mängd av information och tjänster tillgängliga på Internet till att vi nischar oss mer och mer. Eftersom vi kan få tag i allting kommer vi naturligtvis att anstränga för att få tag på det. The Long Tail berättade för oss att ”our culture and economy is increasingly shifting away from a focus on a relatively small number of ”hits” (mainstream products and markets) at the head of the demand curve and toward a huge number of niches in the tail.”

Visst! Alla gillar olika saker nu för tiden. Nej, så är det ju inte.

I artikeln ”A world of hits” i The Economist berättar man att många företag, tvärtemot the long tail, snarare lägger alla sina ägg i en korg och satsar multum på EN produkt. Alla vill göra en ”New Moon”, en ”The Lost Symbol” eller en Transformers. 5% av Spotifys låtar står för drygt 80% av alla spelningar, den brittiska musiktjänsten We7 har märkt liknande tendenser. Endast 22% av deras drygt 4 miljoner låtar spelas under en genomsnittlig vecka. I Storbritannien ökade intäkterna från de tio bäst säljande böckerna från $ 3,4 miljoner till 6 miljoner mellan 1998 0ch 2008.

Det finns uppenbarligen ett skriande behov av att konsumera samma populärkulturella produkter. Det sägs att alla i Sverige såg på Hyland, nu ser alla i världen på Kate, Sawyer, Sayid och Jack. Valfrihet ger ångest. Ställd inför för många val vill man att någon tar en i handen och försäkrar en att det jag väljer att konsumera, det är riktigt bra. Det är fler än dig som gillar det! Kom igen! Vi ser ett avsnitt av Vänner till! Validera min smak, snälla!

Detta verkar vara minst lika sant i Sverige som någon annanstans. Men det blir än mer intressant när man fokuserar på TV-mediet. TV är inte valfrihet brukar det heta.”Varför ska någon bestämma när, hur vad, jag ska titta på?”. TV6, Kanal 5, SVT mfl. har startat välbesökta Play-tjänster där tittarna själva väljer när de vill konsumera. Konsumenterna ber om valfrihet, säger Hej då till TV-tablå och vill konsumera på sina villkor.

Men så händer det. Varje fredag varje år. På spåret ses av 1,9 miljoner människor och Idol av 1,8. De mest sedda programmen i Sverige har koncept som spelar, i princip uteslutande, på direkthet och deltagande (deltagande konsumenter emellan, inte web 2.0). Min bror och hans vänner sitter varje fredag och dricker öl framför på Spåret. De är mellan 22 och 24 år gamla, mitt i målgruppen för ny teknik, play-tjänster och de som ska skrika efter valfrihet. De gör det visserligen med glimten i ögat, men de sitter och gissar, sjunger med och ironi-skrattar. Ett tydligt brott mot allt vad valfrihet heter.

Börjar vi uppskatta valfrihet till den grad att vi, så fort vi uppnått maximal valfrihet, väljer att bortse från den. Jag väljer att inte välja? Jag väljer inte, därför är jag?

PR-byråernas storhetstid är över?

Någon mer än jag som kände sig lite trampad på tårna av ledaren i City måndagen den 7 december?

Under rubriken ”PR-byråernas årtionde går mot sitt slut” beklagar sig chef red Stefan Sjödin över hur jobbigt det är när företag genom PR-byråer uppvaktar redaktionen med budbärare som bjuder på frukost, alkohol och julbordstillbehör.Visst kan det vara jobbigt att bli avbruten på jobbet, men ledaren ger uttryck för en syn på PR-konsulter och det vi gör som känns främmande.

Som PR-konsult (med mer än 15 års erfarenhet som journalist) känner jag inte igen mig i beskrivningen att vi PR-konsulter ägnar oss åt att ”skyffla in skiten på redaktionerna” som det står i Sjödins ledare (går inte att länka direkt till ledaren). Det vi gör är att hjälpa företagen nyhetsvärdera och därefter presentera nyheten till media vars läsare är målgrupp för, och troligen intresserade av, nyheter inom t.ex. kommunikationslösningar, dryck och livsmedel.

Samtidigt ägnar sig Stockholm City som det ser ut i första hand åt att sälja annonsplats. Dagens City 10 december har 27 sidor annonser av totalt 47 sidor.

Utöver det gör City uppenbarligen det som vi på PR-byråer enligt Sjödin vill: smygreklam i redaktionell text (dvs. hyllar sådana produkter som redaktionen själva tycker att det är ok att lyfta upp i positiv dager på redaktionell plats) för bland annat en växande hamburgerkedja, en stor eventlokal, en småskalig chokladtillverkare plus att medarbetare tipsar om sina personliga favoriter bland helgens nöjesutbud i stan. Redan på första sidan visar City redaktionella bilder på skivor, parfym och dricksglas. Även de flesta recensionerna är positiva (men på sidan 38 finns faktiskt en kritisk recension av ett dataspel).

Är innehållet i dagens City verkligen ett tecken på att PR-byråernas storhetstid snart är över? Jag tycker snarare att det ser ut som bevis för att den goda journalistiken inte riktigt får plats i gratistidningar. City har ambitionen att erbjuda bra journalistik, men det blir mest gratisreklam för kulturkonsumtion (det mesta säkert initierat av PR-byråer). Och i stället för att visa intresse för sina annonsörers verksamheter och nyhetsvärdera deras produkter (trots att de kommer med bud från PR-byråer) ur läsarnas synvinkel fortsätter man att skyffla ut skit från redaktionerna. PR-byråernas storhetstid verkar vara nu, åtminstone om man ser till innehållet i City.

Jag hoppas verkligen att City tog emot den senapsnyhet som en PR-konsult skickade från ”ett välkänt” företag och att man presenterar ett stort test nästa vecka av alla vinterns senapsnyheter inför jul. För att hitta en ny, kul senap som passar på julbordet är verkligen en av årets största utmaningar för mig (och kanske fler City-läsare).

Eva Brodin Kjeller
PR-konsult

Kajsa Ankas kusin

I går morse när jag loggade in på min Twitter trodde jag för en kort stund att jag av misstag råkat lägga till en massa Disney-nördar bland mina followers och att dessa hade funnit Kajsa Ankas okända kusin. Nu vet jag bättre, för vad alla refererade till var tv-serien Svenska Hollywoodfruars egen David Brent –  Anna Anka och hennes inlägg på den professionaliserade varianten av Flashback, Newsmill. Ett inlägg som framför allt diskuterades, länkades och kommenterades på nätet men även på radion och förmodligen snart i en tv soffa nära dig. Att gissa på att inslag från Svenska Hollywoodfruar kommer att bli framtida youtubeklassiker känns inte allt för djärvt.  Jag tänker inte diskutera innehållet i fru Ankas förvirrade artikel det görs redan av personer som är betydligt skarpare än den här pennan.

Det intressanta ur ett kommunikativt perspektiv är naturligtvis genomslaget. I en tid då konsulter mer än gärna rekommenderar sina kunder att vara på nätet är inte frågan om du ska vara där relevant längre. Frågorna är snarare, vad ska jag göra där och hur blir jag sedd? För vad alla vill oavsett agenda är bli kommenterade, länkade och diskuterade. De flesta vill förmodligen bli det på lite annorlunda vis än Anna Anka, men hennes dygn på nätet visar återigen att de flesta vill bli underhållna och lite provocerade för att bli intresserade (gulligt funkar också). Naturligtvis så hjälps fru Anka av att till och med förskolelärare är medietränade idag. I ett medielandskap som ofta är kvävande tråkigt sticker naturligtvis en person med medeltida åsikter ut. Ta vår statsminister som exepmel: en korrekt och väldigt professionell person men till skillnad från sin företrädare på posten så kommer han inte att skapa några framtida youtubeklassiker. Nu rekommenderar jag ingen att skriva förvirrade artiklar eller prata skit om sina kolleger framför kameran. Men endast en närvaro räcker inte om du vill tränga igenom det kompakta mediebruset. Men om nätet ska vara en tillgång som pr-verktyg måste du sticka ut på något sätt och säga vad manvill om fru Anka, men att sticka ut lyckades hon med.

P.S Grafen på Google Trends för Anna Anka är intressant begreppet noll till hundra får ett ansikte och vi kan konstatera att hon populärast i Skåne.

Twestival Local hjärta Hungerprojektet

I februari 2009 samlades 200 städer världen över under parollen Tweet. Meet. Give. för att samla in pengar till Charity: Water. Under en kväll samlade vi in ca 300 000 USD som oavkortat gick till att borra brunnar i Afrika (se filmer här). Fenomenet gavs namnet Twestival och i september är det dags igen, denna gång med namnet Twestival Local. Den enda skillnaden är att varje stad denna gång fått välja vart pengarna ska gå. Jag är stolt att säga att jag är en del av Stockholm Twestival.

Tanken bakom Twestival är att använda Twitter till att hjälpa, att visa att Twitter är ett fantastiskt medium när det kommer till att på kort tid sprida budskap. Men, debatten i media har till stor del handlat om vilken kändis som säger vad om vem, vilken kändis som tar ett kort på sin frus rumpa och var, och med vem någon ätit lunch. Undersökningar som den genomförd av Pear Analytics späder på bilden av Twitter som något skojsigt. (Läs även Niclas Strandhs kommentar om rapporten här).

Många håller säkerligen med mig om att det finns helt andra ändamål och användningsområden för Twitter, som att motivera, engagera och inspirera folk till att träffas, samtala och själva sprida budskapet om Twestival vidare.

Alla i teamet jobbar helt gratis, alla pengar går oavkortat till Hungerprojektet, en organisation som inte jobbar med välgörenhet, utan med att utbilda människor. De vill engagera människor på gräsrotsnivå till att själva organisera sig och ge dem den kunskap de behöver för att starta upp egna projekt. En tanke som går igen i vårt användande av Twitter.

Kom till kåken den 10 september, besök stockholm.twestival.com, följ mig (@hannes82), @raiha, @skathi, @leeldin och @mlfnk, sprid budskapet och hjälp till att visa att Twitter inte är meningslöst.

Stockholm twestival (design av @leeldin)