Archive for juli, 2010

Är ett land utan pressfrihet en demokrati?

juli 13, 2010

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Annonser

Almedalen sett utifrån

juli 9, 2010

I år är vi inte i Visby för att bevaka Almedalsveckan. Vi har fullt upp på kontoret och har därför valt att bevaka lobbyistveckan från Stockholm. Tack vare en bra medierapportering från bransch- och dagspress, TV och radio lyckas vi ha bra koll på allt som händer på ön.

Varje år ökar antalet medier på plats, såsom antalet lobbyister. Bruset blir större och större för varje år, och även de företag som inte är direkt inblandade i de politiska beslutsprocesserna, har börjat närvara i Visby. I takt med det blir det svårare att få uppmärksamhet och nå ut med sitt budskap. Att ha ett tydligt och välpaketerat budskap räcker inte längre, man måste sticka ut på något sätt – och ja, ofta lyckas man med det genom provokation.

Min personliga lista på vad som har fångat min uppmärksamhet är än så länge:

1. Debatten om bordellen i Visby – idén att bygga en bordell i centrala Visby för att få upp ögonen mot sexköp är rätt bra, men är det rätt att skattebetalarna finansierar statlig opinionsbildning?

2. Gudrun Schymans pengabål – att elda upp 100 000 kronor framför publik ger naturligtvis uppmärksamhet, även utomlands. Hade det inte varit bättre att lura publiken genom att elda upp sedelkopior och skänka pengarna till att kvinnoentreprenörskap?

3. Littorins avgång och skäll mot medierna – att svenska medier börjat använda ”fula metoder” för att få ut den minsta lilla nyhet om en offentlig persons privatliv känns obehagligt. Den brittiska skvallerpressens smaklösa arbetssätt borde inte förekomma i svensk journalistik.

Littorin på presskonferens i Visby

Att provocera ger uppmärksamhet, men det viktiga är att kunna starta och föra debatten vidare på ett konstruktivt sätt. Ju fler aktörer som tävlar för att få uppmärksamhet, desto mer kommer provokationen att användas för att nå genom bruset. Men provokation är en konst, och inte alla är konstnärer.