Verklighetens folk

En gång i tiden levde jag i en tro att Göran Hägglund var den där intelligenta partiledaren för det lilla marginella partiet med omoderna åsikter. Efter hans senaste vecka i mediefokus har jag tänkt om, han är fortfarande ledare för ett litet marginellt parti med omoderna åsikter, men jag betraktar honom numera som en vanlig politiker. Ett fokus som väl förmodligen kom fram i går i programmet Debatt som är SVT:s flaggskepp när det gäller höstens tv-trend  – ofrivillig komik. Hans utspel om verklighetens folk och den nya överheten tror jag inte var illa genomtänkt rent kommunikativt. För det första känns hans resonemang om den stora massa han fördomsfullt beskriver allt för desperat. Den grupp han beskriver, som i själva verket är ett en stor mängd olika målgrupper, lägger lika mycket märke till hans utspel som de som läser Dan Jönssons senaste krönika i DN Kultur.

Samtidigt förstår jag honom. Hans parti är illa ute och han vill nå nya segment. Problemet är att de nya segmenten ägs av Moderaterna och Socialdemokraterna men nu vill Hägglund tillförskansa sig en del av kakan. Men då krävs en betydligt mer genomtänkt strategi. Att använda begrepp som kulturvänstern skapar på sin höjd en axelryckning i Höör. Hans utspel känns mest stressat och Kristdemokraternas profil som tidigare var relativt tydlig blir nu mest luddig och är det något de tusentals olika varianterna av ”verklighetens folk” har gemensamt så är det att de gillar tydliga alternativ. Nej, jag tror Göran Hägglund får bakläxa vad det gäller kommunikationsarbete, kanske kan han få låna lite böcker av Per Schlingmann?

Efter att ha sett underhållningsprogrammet Debatt i går slår det mig att Linda Skugge allt som ofta representerar villa-medelklassen. Tror att det hade varit förtjänstfullt om perspektivet breddas med fler talespersoner, Sollentuna skiljer sig trots allt en hel del från andra områden utanför Storstockholm.

P.S. Ett tips till Göran Hägglund: kolla upp begreppet aspirationsmålgrupp, rätt använt kan det vara användbart i kommunikativa syften.

Har Bard extra hög debatt-kompetens?

Alexander Bard och hans kompisar från Liberati skötte kuppen hyfsat sofistikerat när tog över frågestunden på pr-byrån Westanders seminarium ”Kommer de traditionella debattsidorna att berikas eller utkonkurreras av sociala medier?”.

Det är en vedertagen teknik här i opinionsbildarnas paradis att föreläsare/debattörer på podiet samarbetar med sina organisationskompisar som sitter i publiken, och så fort det blev publikfrågor såg Liberati-människorna i publiken till att samtalet i stället kom att handla om digitalisering av offentligt material. En gäsp-fråga tycker jag personligen.

En intressantare diskussion på scenen (med förutom Bard även Zaida Catalán, Miljöpartiet, Lotta Gröning, Expressen och PM Nilsson, Newsmill) handlade om ”skriftspråksmänniskornas revansch” (för övrigt ett typiskt Bard-ord). Explosionen av interaktiva webbmedier leder till att social kompetens tappar i värde, och i stället blir det allt viktigare att kunna uttrycka sig i skrift. Något som många tycker är svårt, vilket kanske leder till ny teknik som gör det möjligt att prata in text på datorn (kanske ett typiskt Bard-önskemål?). Finns begreppet WQ (written quotient, dvs en skriftlig version av IQ och EQ)?

Alexander Bard, på Westender PR´s seminarium under Almedalsveckan

Själv vill jag gärna – efter 17 år som journalist – tro att jag har hög WQ. Till exempel tycker jag att rubriken på Westanders inbjudan till seminariet är dålig. För lång,  knölig ”kommer-att”-konstruktion och fikonspråk. Vem säger ”utkonkurreras”? Absolut ingen! Seminariet däremot var ett av de bästa jag besökte under tre dagar på Almedalen. Det var intressant i cirka 1, 5 timme (och det var inte bara hett ute, det regnade också!). Till stor del berodde det på Alexander Bards förmåga att skapa underhållande debatt. För visst har han ovanligt hög DQ (debatt-kompetens)?

Eva Kjeller
Kommunikationskonsult, Prat PR

Alexander Bard - i färd med att visa sin DQ