Liverapportering på Twitter

maj 11, 2010 by

Det slår mig när jag sitter hemma och är sjuk att en stor del av mitt Twitter-flöde idag består av liverapportering från olika konferenser och träffar av alla dess slag, fotboll, eller TV-program. Så, en kort fråga (eftersom jag faktiskt är sjuk och inte orkar skriva så mycket) är om ni tycker om, tycker att ni får bra information genom eller ogillar liverapportering genom Twitter?

Svaren kommer att användas i en senare post.

Svara gärna på frågan och skicka vidare till vänner!


Redaktionelltsamarbetes-konsult?

april 30, 2010 by

I onsdagens Dagens Media (artikeln ligger under ”plus” = ingen länk) hittade jag en artikel som handlade om Proffices kampanj ”Jobbresan” som de genomför i samarbete med Aftonbladet. Dagens Media berättar att det är ett redaktionellt samarbete mellan de två företagen och att det ”I avtalet mellan Aftonbladet och Proffice regleras bland annat hur mycket annonser Proffice ska köpa under året – och till vilket pris, samt vilken exponering företagets logga ska ha i anslutning till artiklarna”. Enligt Aftonbladets Jan Helin är det ett allt vanligare önskemål från annonsörer att få synas i redaktionella koncept. Såklart. Ju mer reklamvana vi blir desto svårare blir det att få genomslag, och annonsörerna söker sig till andra arenor. Då är det klart roligare för ett företag att synas i ett redaktionellt sammanhang under en längre tid än ”enbart” i annonsform. Egentligen inget nytt, men ett fenomen som ökar.

Det är en gammal sanning inom PR-skrået att annonsvärde multipliceras med mellan 3-7 för att få fram PR-värdet. Men hur mäter man en artikel som är en ”traditionell” annons, fast skriven av en journalist, på redaktionell plats i utbyte mot ”betalning” av företaget som artikeln handlar om? Svårt.

Det som gör att en artikel har högre trovärdighet än en ”annons” är just att det finns ett filter mellan företaget och vad som sägs i tidningen, den objektive journalisten. Trovärdigheten ökar och värdet på det som sägs likaså. Det är vårt jobb som PR-konsulter att med vår nyhetsnäsa (eller vad man nu vill kalla det) värdera nyheter från våra kunder, nyhetsanpassa och se till att journalisten på ett sätt eller annat, kommer i kontakt med nyheten. Journalisten tar emot nyheten, värderar i sin tur det som sägs och bedömer det som värt, eller inte värt, att skriva om. Men processen ser annorlunda ut när det kommer till redaktionella samarbeten. Då hoppar vi över ett par steg i flödesschemat.

Men är det rätt eller fel? Det är väl helt ok så länge det syns att det faktiskt är ett samarbete. Avsändaren blir viktigare och viktigare. Det har hänt oss på Prat PR upprepade gånger att man i kontakt med en redaktör blir hänvisad till marknadsavdelningen (detta har enbart hänt i kontakt med magasin/tidskrifter). Det är alltid lite oklart egentligen hur en eventuell överenskommelse skulle se ut, men det är underförstått att köpt annonsutrymme = utrymme på redaktionell plats. Jag brukar tacka för mig, bolla över till mediebyrån och senare följa upp vad samtalet ledde till.

Jag tycker faktiskt att Jobbresan är en helt okej redaktionell produkt (värderingen gäller inte själva textens kvalitet). Jag tycker att det faktiskt finns ett redaktionellt värde i arbetslöshet, jobbsökande etc. Däremot finns det flera tillfällen då jag reagerar lite över det extremt positiva tilltalet. Exempel ”Snacka om succé! Det är verkligen fullt drag i Jobbresans buss här på Tyska torget i Norrköping.”. Ordet succé sticker lite väl i ögonen när man vet att det är ett samarbete med företaget som gör succé. Med detta inte sagt att jag tycker om idéen med samarbetet. Jag menar att om artikelserien skulle vara gjord utan ”samarbetspartner” skulle jag förstått att de körde den.

Det är däremot inget nytt fenomen, men om det nu faktiskt blir vanligare och vanligare, finns det en risk att vissa PR-konsulter byter titel på sina visitkort till Redaktionelltsamarbetes-konsult?

En oväntat äventyrlig Milanomässa 2010

april 23, 2010 by

Mitt besök på Milanomässan, eller Il Salone Internazionale Del Mobile Di Milano som mässan heter på italienska, blev ett oväntat äventyr. En isländsk vulkan med ett oihågkomligt namn vaknade arg från en lång sömn mitt under Milano Design Week och började spruta aska och allt annat möjligt i luften. Askmolnen spred sig snabbt över kontinenten, paralyserade den europeiska flygtrafiken i flera dagar och strandade 8 miljoner resenärer enbart i Europa. Igår kväll var jag fortfarande fast i Italien, i väntan på att kunna flyga hem till Stockholm 4 dagar senare än planerat.

Med epikureisk inställning – ”det är onödigt och dumt att oroa sig för saker som man själv inte kan påverka” – har jag plockat fram min dator och arbetar från den inofficiella Prat PR-filialen på den italienska Rivieran. Jag som alltid har varit nyfiken på teknologi, kan fortsätta jobba från andra sidan Europa som om ingenting har hänt. Skype-möten med min chef, mejlkonversationer med kunder och kollegor har gjort det möjligt att vara effektiv och välplanerad även i ett sådant kaos. Och plötsligt inser jag att jag ÄLSKAR teknologin. Jag tänker på alla smarta människor som har uppfunnit den teknik vi idag inte kan tänka oss att leva utan, och hoppas att de fortsätter överraska oss med nya tekniska lösningar för att göra vårt liv enklare och oss mer mobila och flexibla.

Ett bra exempel på ett företag som snabbt har använt teknologin för att förenkla vårt liv, i detta fall vid en kaotisk och oväntad händelse som ett vulkanutbrott, kommer från Lonely Planet som valde att erbjuda alla strandsatta resenärer i Europa sina guider via Itune app store, helt kostnadsfritt. Läs mer här om detta sympatiska initiativ här.  Smart tänkt av Lonely Planet!

Jag följer i realtid alla twitteruppdateringar från olika flygbolag (Ryanair och Easyjet är de duktigaste på att kommunicera via twitter om flygtrafikens uppdateringar), och blir glad för att jag har en stor tillit till teknologin – även nu när naturen har vunnit matchen mot teknologin.

Inspiration från Milanomässan publiceras inom kort!

Sociala medier och cash – Social+Cash

april 6, 2010 by

För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.

Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.

Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.

Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.

Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.

Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.

Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.

Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.

Jobba hos oss! Vi söker en erfaren projektledare!

mars 23, 2010 by

Vi växer med uppdrag i Sverige och Norden och söker Dig som har några års erfarenhet från pr-byrå och som nu är redo att ta nya kliv i karriären. Du har minst fem års arbetslivserfarenhet och ett upparbetat kontaktnät inom branscher som livsmedel, snabbrörliga konsumentvaror, livsstil, familj/barn eller hälsa.

Du är van projektledare med konsulterfarenhet. Du kan driva och leda uppdrag både självständigt och i team. Du är en god skribent, bekväm med att koordinera större pr-projekt, du trivs med att vårda kundrelationer och du gillar konsultrollen. Du är aktiv inom sociala medier. Erfarenhet av internationella pr-uppdrag är meriterande, men inte nödvändigt.

Du har utbildning inom media och kommunikation eller journalistik.  I rollen ingår budgetansvar och ett nära samarbete med kollegor i Norden och internationellt.

Du som är intresserad, skicka din ansökan senast 9 april 2010 till jobb@prat.se

Prat PR startade 2000 och ingår i det globala pr-nätverket Porter Novelli. Byrån är duktig på medierelationer, sociala medier, varumärkesbyggande pr och strategisk kommunikation. Vi är specialiserade inom mat, hälsa och livsstil. Byrån omsätter 10 Mkr och ägs och drivs av Gabriella Finnborg.

JMK-dagen – vad gör en pr-konsult och hur fick du jobb?

mars 16, 2010 by

I onsdags gick JMK-dagen av stapeln, och jag och min kollega Eric fanns på plats för att representera Svenska PR-företagen. Dagen bjöd på många intressanta konversationer med studenter som kom fram och pratade med oss – och de vanligaste frågorna var: Vad gör en pr-konsult och Hur fick du jobb?

Studenterna fick även nöjet att lyssna till en del olika föreläsningar, där bland annat min kollega Hannes Hultcrantz som pratade om nätverkande, men även berättade en del om hur arbetet som pr-konsult kan se ut en vanlig dag på jobbet.  Även Hill & Knowlton, Metro, DIK och Sveriges Radio fanns på plats.

Majoriteten av de studenter vi pratade med läste Medie- och kommunikationsvetenskap, och de allra flesta saknade någon form av praktik eller praktiska övningar med riktiga case i sin utbildning och var därför mycket intresserade av att veta hur det är att arbeta som pr-konsult. Det verkar alltså finnas ett stort intresse av PR som yrke, men att kännedomen om vad vi faktiskt gör en vanlig dag på jobbet är ganska låg. Det kändes därför jätteroligt att vara där och ge vår syn på saken!

Under dagen delade vi ut en hel del information om Svenska PR-företagen, och tipsade studenterna om att gå in och läsa på om vilka byråer som finns inom nätverket – så jag tror att vi kan vänta oss en hel del praktik- och jobbansökningar från studenter framöver.

Johanna Westin
Projektledarassistent

Eric Danielsson och jag på JMK-dagen

Kan den här lyktstolpen…?

februari 12, 2010 by

En lyktstolpsfeber har brutit ut på Facebook. Under veckan har jag sett vän efter vän bli fan av olika sidor dedikerade till lyktstolpar. What gives?

Det började med att en fan page som heter ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” startades. Målet med den sidan är ganska uppenbart. I skrivande stund har sidan 100 784 fans. Det är en ökning med 784 stycken sedan i natt! Mona Sahlin har idag 4 200 fans så lyktstolpen lyckades alltså. Det är till och med så att när man söker på Mona Sahlin på Facebook kommer hennes officiella fan page upp som tredje resultat efter just lyktstolpen och sidan ”Mona Sahlin som stadsminister – Nej Tack!”.

Sidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” har resulterat i en lyktstolpsfrenzy. En sökning på ”Kan den här lyktstolpen” resulterar i följande sidor och grupper: ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än den andra lyktstolpen” (2234 fans), ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än en soptunna” (48 fans), ”Kan den här katten få fler fans än den här lyktstolpen” (51 medlemmar). Raddan fortsätter ända ner till gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Fredrik Reinfeldt?” med 53 medlemmar. En rolig detalj är att i princip alla sidor har samma lyktstolpe som symbol, förutom den som handlar om Reinfeldt. Kan det vara orsaken till den sidans  bristande popularitet?

Jag tror att det finns en del enkla orsaker till att sidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin” faktiskt har lyckats.

Humor: jag tycker inte att det är  jättekul, men det är lättsamt och skojfriskt till skillnad från Sahlins fan page.

Ställningstagande, eller snarare brist på det: att blir ett fan av Mona Sahlin sänder en tydlig signal om ens politiska preferenser och känns rätt ”tungt”, medan att bli ett fan av ”kan den den här lyktstolpen…” är lättsamt och inte visar vad du röstar på. Man kan säkert bli ett fan av sidan mest ”för att”, även om man faktiskt röstar socialdemokratiskt och på Sahlin.

Skötsel: ”Kan den här lyktstolpen…” är kontinuerligt uppdaterad, den innehåller omröstningar, glada tillrop och en ”kom igen nu gör vi det tillsammans”-känsla, vilket troligen attraherar.

Jag har inte blivit ett fan av vare sig lyktstolpen eller Sahlin, men jag kommer att följa kampen.

Lyktstolpen for president?

Update: Efter att detta skrevs hade @mlfnk vänligheten att upplysa mig om att att sidan ”Can this Onion ring get more fans than Justin Bieber” tydligen var sidan som fick bollen i rullning. Eller som @mlfnk säger ”själva genesis till sidor av den typen av sidor”. Tack Martin!

Frukt är bevisligen inte godis

februari 1, 2010 by

Fredagen 22 januari skrev 11 hälsoprofiler och kändisar en debattartikel i SvD. Huvudämnet var varför frukt och grönt har högre moms än bland annat porr och vadslagning. I samma veva gick Lidl ut med en blänkare om att de sänker priset på frukt och grönt i sina butiker motsvarande momsen, kanske för att främja folkhälsan. (Lite lustigt drag av en butikskedja som mig veterligen säljer mängder med godis och andra sötsaker maxade med socker och transfetter, men det kanske är en annan diskussion.)

I kommentarerna till SvD:s debattinlägg höjs röster om det tvivelaktiga med att jämföra fruktmomsen med skatten på porr. Att man inte ska jämföra päron med äpplen osv. kan i och för sig äga sin riktighet men ibland kan det vara fint att exemplifiera med skådebröd från olika sfärer av jordelivet. Jag skulle dock vilja göra en jämförelse som ligger något närmare och därmed kan te sig något mer logisk, nämligen den mellan momsen på socker och godis vs. den på färska vegetabilier. I höstas kom boken Godis åt folket ut, där kunde vi läsa historien om hur vi i Sverige blev folket som äter mest godis i världen per capita. Det finns flera olika orsaker till detta sorgliga faktum, bland annat godispåsarnas ökade storlek, att den borgerliga regeringen i början av 90-talet tog bort momsen på socker och att sötsaker och annat mindre nyttigt har blivit mer lättillgängligt. Kanske kan det vara lättare att köpa en jämförelse mellan moms på godis versus den på frukt och grönt?

En till mig närstående person skrev för övrigt och frågade folkhälsominister Maria Larsson om varför sockret är subventionerat när nyttigheterna är belagda med högre skatt. Svaret blev att regeringen inte har för avsikt att agera pekpinne och överförmyndare, att man inte kan lägga skatt på allt osv. Fint och bra att ha allmän valfrihet rörande godiset från statens sida medan våra tyska vänner på Lidl tar det gröna ansvaret för vår folkhälsa, det känns tryggt.

Lidl sänker momsen

MyWebwill – bloggdöd?

januari 12, 2010 by

MyWebwill.se är en ny tjänst som hanterar ens virtuella liv efter ens ”verkliga” död, eller som grundarna själva säger ”Med den nya tjänsten Webwill kan du ta kontroll över ditt liv på nätet efter döden.” Enkelt sagt skapar man själv, innan sin död, ett testamente för hur ens bloggar, facebook-konton, datingprofiler etc. ska hanteras efter det att man gått bort. Tjänsten kommer att lanseras om några veckor, först i Sverige och sedan i utvalda länder internationellt. Företaget började som ett examensprojekt på Beckmans.

Jag tycker att det är ett bra initiativ, framför allt håller jag med Lisa Granberg, en av grundarna, att det behövs en bredare debatt kring vad vi lämnar efter oss i den digitala världen efter att vi lämnat den jordliga. Själv önskar hon att hennes bilder på Flickr kommer att finnas kvar eftersom de endast finns där och inte i något album. Jag håller med i stort, men tror att tjänsten enklare appliceras på tänster som facebook, lunarstorm, Match.com eller dylika. Med dessa tjänster skapar du digital version av din IRL-persona. Avatarerna implicerar att det finns någon levande människa som uppdaterar och konverserar. Den konstanta referenten till en ”verklig” person blir antagligen fruktansvärt sorgfylld efter en närståendes bortgång, att konstant bli påmind om den digitala kopian och dess icke-existerande fysiska persona måste slita upp sår.

Men bloggar? Jag vill att bloggar ska finnas kvar. De är mer en idébank, bok, textsamling etc. än en faktiskt digital återspegling av en faktiskt person. Som jag diskuterat förut måste väl bloggar räknas in vårt framtida kulturarv (det som Kungliga Biblioteket vill samla i fysisk form). Vad hände om alla väljer att radera sina bloggar efter sin död? Tomt.

Det finns visserligen vissa bloggar jag inte skulle vilja lämna efter mig, som jag inte skulle vilja ha som mitt arv till efterkommande rent kvalitetsmässigt alltså (inga nämnda, ingen påhoppad), på samma sätt som jag inte skulle vilja att Kanalkungens hemlighet skulle bli mitt legacy.

Prisvärt och bra, dyrt och dåligt?

januari 8, 2010 by

För en tid sedan satt jag och några kollegor och pratade om matpriser. Det visade sig att flera av oss inte hade en aning om vad saker och ting i mataffären kostar, vi kom fram till att vi köpte vad vi ville oavsett priset. Vi kom också fram till att Coop var dyrt jämfört med andra matkedjor, detta baserat på att vi till och från trots allt kikade på kvittots slutsumma när vi kom hem med våra matkassar. Coop verkar ha over heard vårt lunchsamtal ehuru de sedan en tid försöker plocka bort dyra leverantörer från sina hyllor. Förra året fick Saltå Kvarn sig en duvning med hänvisning till deras priser. Att Saltå i möjligaste mån tar fram varor som är ekologiskt odlade och i stort tar ett enormt miljöansvar ligger helt i linje med Coops egna mantran verkar ha gått förbi de bistra förhandlarna.

Nu är det Leksandsbröds tur. Detta av så många svenskar uppskattade urbröd av knäckekaraktär säljs inte längre i Coops butiker i Stockholm, Gävle och Mälardalen. Det på grund av att Leksandsbröd inte kan prispressa på det sätt Coop önskar, Coop kräver prissänkning, Leksandsbröd varken kan eller vill , alltså åker de ut. Värt att notera är att Leksandsbröd liksom Saltå jobbar mot en tillsatsfri produktion, något de nu har lyckats med. Naturlighet och frihet från tillsatser kostar, billigast är sällan bäst, lite dyrare är inte alltid snobbism eller humbug. Eller vad tycker du?

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen, kanske står vi till slut och väljer bland den enda, billiga sorten bröd som finns tillgängligt i matbutiken. Eller så odlar vi vårt eget råg och gräddar vårt eget knäckebröd vid hemmets härd, naturligt, gott och billigt. Fast knäckeröd är enligt mig inte särskillt dyrt i butiken heller, varken hos Coop eller någon annanstans, ett kilo smågodis kostar mer.