Prat PR har idag fått en ny hemsida och således även en ny blogg. Innehållet är det samma liksom ämnena som avhandlas. Det enda nya är utseendet och att vi ska satsa på att uppdatera bloggen lite oftare.

Klicka här för att komma till den nya bloggen.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Varje år ökar antalet medier på plats, såsom antalet lobbyister. Bruset blir större och större för varje år, och även de företag som inte är direkt inblandade i de politiska beslutsprocesserna, har börjat närvara i Visby. I takt med det blir det svårare att få uppmärksamhet och nå ut med sitt budskap. Att ha ett tydligt och välpaketerat budskap räcker inte längre, man måste sticka ut på något sätt – och ja, ofta lyckas man med det genom provokation.

Min personliga lista på vad som har fångat min uppmärksamhet är än så länge:

1. Debatten om bordellen i Visby – idén att bygga en bordell i centrala Visby för att få upp ögonen mot sexköp är rätt bra, men är det rätt att skattebetalarna finansierar statlig opinionsbildning?

2. Gudrun Schymans pengabål – att elda upp 100 000 kronor framför publik ger naturligtvis uppmärksamhet, även utomlands. Hade det inte varit bättre att lura publiken genom att elda upp sedelkopior och skänka pengarna till att kvinnoentreprenörskap?

3. Littorins avgång och skäll mot medierna – att svenska medier börjat använda ”fula metoder” för att få ut den minsta lilla nyhet om en offentlig persons privatliv känns obehagligt. Den brittiska skvallerpressens smaklösa arbetssätt borde inte förekomma i svensk journalistik.

Littorin på presskonferens i Visby

Att provocera ger uppmärksamhet, men det viktiga är att kunna starta och föra debatten vidare på ett konstruktivt sätt. Ju fler aktörer som tävlar för att få uppmärksamhet, desto mer kommer provokationen att användas för att nå genom bruset. Men provokation är en konst, och inte alla är konstnärer.

Kryssningsbranschen är relativt ny i Norden, och många internationella rederier väljer att satsa på nordborna. Enligt European Cruise Council, har den skandinaviska kryssningsmarknaden ökat med 41 procent fler passegerare det senaste året, vilket är den högsta siffran i Europa.  Det som är intressant är att den traditionella bilden av kryssning förändrats snabbt: från att anses vara en lyxig och dyr semesterform för bröllopspar och förmögna pensionärer, har kryssning blivit en alltmer folklig semesterform.

En ny undersökning om svenskarnas resvanor gjort på uppdrag av MSC Cruises, visar att nästan varannan svensk kan tänka sig åka på kryssning nästa semester. 45 procent av resintresserade svenskar har en kryssning i Medelhavet eller Karibien i åtanke när de planerar semestern, och hela 67 procent av de tillfrågade skulle kunna tänka sig byta ut skidsemestern på vintern mot en kryssning på varmare breddgrader. Av de som har barn kan hela 62 procent tänka sig att åka på kryssning tillsammans med barnen. Kryssning är den nya chartern alltså!

Jag var i London nyligen och märkte ett starkt intresse för allt som kommer från Skandinavien. I de fina skivaffärerna stod plattorna av José Gonzales, Nicolai Dunger, Lykke Li i de främsta hyllorna, Bergmans dvd-boxar hade den fina skyltfönsterplatsen, Millenium-trilogin ockuperade varenda bokaffär. Och så av en slump gick jag förbi Bröderna Olssons i Soho och två svenska caféer: en på Brick Lane och en i Marylebone. Det kan vara så att jag nu blivit mer uppmärksam, men jag blev lite glad över att se att Sverige känns exotiskt även för engelskmän! 

Finalisterna i Årets Konditor är Ellinor Andersson, Roy Fares, Oscar Johansson, Anicka Larsson och Cajsa Lindberg!

Vi på Prat PR (Speciellt Eva & Hannes som jobbar med tävlingen) önskar alla finalister grattis och lycka till!

Från vänster: Anicka Larsson, Roy Fares, Ellinor Andersson, Cajsa Lindberg, Oscar Johansson

Jag älskar filmer och bilder på söta djur. Jag är inte ensam, och inte först. Fredrik Strage skrev redan 2006 en text med rubriken Djurfluktare: ”Inget får störa gullpundarnas kick av att se det pluttinuttigaste djuret”. Även jag är lite beroende. Framförallt efter att jag skaffat mig en egen valp. Jag trodde att det skulle dämpa mitt behov, men har snarast ökat det. Jag har en mopsvalp sovande i knät och dessutom 14 mopsvalpar i samma korg på skärmen.

Det som fått mitt behov att explodera är Tumblr. Deras pay off är ”the easiest way to blog”, något som jag kan hålla med om. Publiceringsverktyget är verkligen absurt enkelt. Det består av sju knappar: Text, Photo, Quote, Link, Chat, Audio och Video. Vill jag publicera en bild, trycker jag på Photo, skriver en liten rad, och bifogar bilden. Bilden lägger sig då på plats, får rätt typsnitt etc. (Pratbloggen körs med WordPress, som har många andra kvaliteter).  Samma sak gäller video, text etc. Jag använder Tumblr som en personlig blogg, en blandning av foton, videor jag gillar, kortare inlägg, länkdelning etc.

Men, det finaste av allt, är att den har en funktion som liknar Twitter. Jag kan alltså ”följa” andra bloggar (typ som RSS) fast jag får upp hela inläggen, med bilder och allt direkt i min startsida. Inläggen av de personer jag följer ligger även, precis som på Twitter, i kronologisk ordning, och försvinner ”nedåt” när nya inlägg publiceras. Ser jag ett inlägg jag gillar, kan jag sedan ”Reblogga” det genom en enkel knapptryckning, likt en Retweet på Twitter.  Det är just möjligheten att på ett enkelt sätt kunna följa andra bloggar som gjort mig till en Gullpundare. Jag följer A Place to Love Dogs, The Pursuit of Happiness (som bara handlar om glada, söta saker), Super Cute, Cute Animals etc.

Kalla det korkat, opium för folket, eskapism eller vad ni vill, men efter en periods intensivt skrivande finns det få saker som är så avslappnande som att säga ”åååhhhh vad sööööt” om ännu en goldenvalp i en balja vatten.

ÅÅhhhhhh, så sööööt

Vinka gärna eller kom upp på en kopp kaffe om ni har vägarna förbi!

Hälsningar

Alla på Prat PR

Vår fasadskylt!

Prat PR sätter upp skylt mot Sveavägen

Idag har vi satt upp en PRAT-skylt på fasaden i hörnet Sveavägen/Kungstensgatan i Stockholm och det känns fantastiskt roligt. Det är som en milstolpe i vår 10-åriga historia. Skylten kommer upp nästan på dagen tio år efter att Firman Prat bildades. Man brukar prata om att ett företags kultur sitter i väggarna, det begreppet har vi härmed tagit till sin spets,  det är inte bara företagskulturen som sitter där. Det gör också vår logotype.

Jag som har ett impulsivt temperament och har en lätt svaghet för trender, har lärt mig att låta saker ligga ett tag och sen återkomma till dem med nya ögon. Alla trender finns inte kvar efter den första hajpade träffen – tvärtom.  Så nu kommer några exempel på det som jag tycker är värda att rapportera från Milano, och som med stor sannolikhet kommer att leva kvar en stund. Tiden får avgöra om jag har rätt!

1. Gränsen mellan inomhus- och utomhusinredning blir mer och mer subtil

Utomhusinredning blir alltmer snyggare, anpassbar och flexibel, och vi kommer att se fler och fler vackra utemöbler även inomhus.

Danska Cane-line har snygga miljövänliga utomhusmöbler

2. Skandinavien blir närmare Japan

Skandinaver har alltid varit extremt fascinerade av Japan, och vi ser fler och fler intressanta samarbeten mellan skandinavisk och japansk design. Jag gillade speciellt Shin Azumis senaste klädhängare för Fredericia.

Shin Azumi för Fredericia

3. Retro fortsätter att vara hett

Jag blev tokkär i Vitras vackra monter som blickade tillbaka till 50- och 60-talet. Jag var nog inte den enda; montern var alltid fullpackad med journalister som fick samma nostalgitripp som jag. Så vackert att man kunde dö. Eller aldrig gå därifrån.

Vitras stiliga monter

Retro är hett

4. ”Fuori Salone” intressantare än mässan i Rho. Igen.

Varje år utökar ”Fuori Salone”, det parallella eventet i centrala Milano med fler evenemang, utställningar, fester och pressträffar. Och varje år bjuder det på det bästa man kan hitta i designvärlden, både när det gäller kreativitet, utbud och atmosfär. I år fastnade jag speciellt för SuperstudioPiú i Via Tortona, centrumet av Fuori Salone. Där hittade jag många nya intressanta namn som jag kommer att följa, bland annat många svenska designers.

SuperstudioPiú in Via Tortona

SuperStudioPiú

Italienska Seletti var en trevlig överraskning

Barovier & Tosos glasinstallationer kastade in mig i en elegant Alice i underlandets-värld.

Nika Zupanc blev mitt favorit

Installationer mitt i stan vid Navigli

 En grön lekplats för barn – mitt i stan.